Där mörkret dröjer

Kapitell 1

Rakbladets metall blänkte från solstrålarna som strömmade in från det lilla fönstret i hörnet av badrummet. Jag satt på det kalla marmorgolvet i duschen, min hand darrade av anspänningar medan jag stirrade på min blåa blodåder som markant stod ut från min vita hy. Tårar rann ner för mina kinder. Jag skakade motbjudande på huvudet, det var så mycket röster som skrek i mitt sinne. Jag ville bara att rösterna skulle sluta skrika. Dem hade blivit som en stereo i mitt huvud, en stereo där ljudet ständigt skruvades upp. En frustrerad tår slank ner för min kind, jag tog ett djupt andetag och bestämde mig- som jag hade gjort så många gånger innan. Allt tystnade när jag försiktigt skrapade rakbladet mot min handled, det sved till av smärta, men det gick snabbt över. Jag var uppväxt på smärta, plåga hade kantat min tillvaro sedan barnsben. Jag tänkte inte låta lite obekvämhet stoppa mig från friheten. Jag använde min tröjärm till att torka bort tårarna. Men när jag insåg hur mycket mitt beslut skulle såra honom, strömmade en ny uppsättning av tårar ner för mina kinder. Med gråten i halsen och skakande händer snuddade rakbladet över min pulserande blodåder- ännu ett ärr till min arm. Det sista. Minuten som rakbladet rörde vid min hud, sjöng min kropp av harmoni.

"Förlåt, Daniel." Viskade jag, med min sista styrka drog jag rakbladet över min blodåder och skapade ett stort jack. Blod forsade ner för min arm och samlades på den kalla marmorn under mig. Den vita marmorn blandades med mitt röda blod, som en tappad ros på snön. Äntligen hittade rosen tillbaks till den frusna jorden. Jag suckade av lättnad, äntligen kan jag försvinna från detta helvete. Den smärta som omedelbart försvann från min kropp var en befrielse. En bild av Daniel poppade fram i mitt huvud, som om en del av min kropp fortfarande kämpade för att inte sugas in av mörkret. Ett sista försök att hålla mig vid liv. Hans tjocka blonda hår, som alltid varit lite för långt slingrade sig ner till hans axlar och hans kropp darrade av gråt. Tårar vällde upp i mina ögon, jag snyftade och hela min kropp började skaka. Jag kände hur all styrka forsade ut från min kropp i takt med blodet, jag lutade mot väggen och blundade. Med en längtan till att allt ska vara över. Plötsligt hörde jag dörren till badrummet bankas på, jag spärrade upp ögonen och vände blicken till den låsta dörren. Den knakade av vikten som slängdes mot den, jag hörde Daniel skrika på mig, bönfalla mig att sluta och att öppna dörren. Jag började att gråta högt, hela min kropp kändes förlamad och jag kände paniken greppa tag om min kropp. Jag ville inte att Daniel skulle se detta, igen. Jag var en börda för alla i mitt liv, framförallt honom. Denna gång behövde jag avsluta detta permanent, jag kunde inte låta honom se mig förblöda- igen. "Snälla Angela, vi kommer att lösa detta." Skrek han, han försökte att häva upp dörren, vita flisor trillade ner på marken, när den gigantiska spegeln över handfatet, plötsligt lossnade från väggen och föll ner mot marken. Den exploderade i skärvor och ett regn av vassa objekt hamnade över mig, skar in i min hud. Slagen mot dörren blev allt mer brådskande och snart så hade Daniel fått upp dörren, han sprang in i rummet, hans blåa ögon granskade rummet tills han fick syn på mig. Hans ansikte bleknade och han brast ut i gråt, han föll på knä framför mig, hans hand tog tag i en handduk på väggen bakom mig och han pressade den mot min arm. Jag försökte att göra motstånd, vrida mig ur hans grepp, men han var starkare än mig. Han tog tag om min tunna kropp och lyfte mig till hans knä, och vaggade mig mot honom. Mitt huvud lutad mot hans hals och i den stunden kände jag en trygghet falla över mig, våra kroppar darrade mot varandra, hans fingrar gled genom mitt hår. Nästan som om han behövde försäkra sig om att jag levde. Han satt i mitt varma blod som sakta kallnade, som en händelse som sakta bleknade till ett minne blott.

"Förlåt." Sa jag tyst, min röst sträv och raspande. Jag kände hans vassa haka pressas mot min hjässa, "Du är det finaste jag har. Jag är så ledsen att du måste gå igenom det här. Det är mitt fel, det är alltid mitt fel." Fortsatte jag med en darrande röst. Han tog tag om mina fingrar och gjorde lugnande cirklar på min kalla handflata. Jag kände hur hela hans kropp rös. "Låt inte en mörk värld göra dig blind till ditt eget värde." Ett snyft rymde sig loss från mina läppar, jag gnuggade mitt ansikte mot hans varma bröst. "Du förstår inte, jag klarar inte av detta. Denna ångest kväver mig. Mina tankar och min kropp är ett fängelse som jag aldrig kommer att lyckas rymma ifrån." Sa jag med rädsla i min röst, jag lutade mig från honom och vände mig om så att jag såg hans ansikte. Hans ögon var glansiga av tårar och jag kunde inte stoppa en tår från att leta sig fram från mitt öga. Jag kände mig som en hemsk person. Hela min insida vred sig äcklat. Jag var äcklad av det jag gjorde mot Daniel, jag var äcklad av att jag inte kunde lämna honom utan hellre dog än att göra avsked på riktigt. Jag var ursinnig på hela situationen. Jag snörvlade, vad var det för fel på mig? Han tog tag om min kind och använde tummen till att torka bort en tår som gled ner för kinden, och jag bet läppen hårt. Det slutade alltid med att han tog hand om mig, när det egentligen var han som behövdes tas hand om. Men jag antog att det var vad som hände när två miserabla själar fann varandra i en förfallen värld. "Angela, lova mig att du aldrig gör detta igen. Ditt liv är för dyrbart för världen att mista din själ. Låt inte ditt huvud få dig att känna dig värdelös mot oddsen. En dag kommer du att bli fri." Sa han med övertygelse, medan han gnuggade mina kinder. Jag log, vilken människa som helst kunde inte sluta le runt Daniel. Han var en sådan optimist att det smittade av sig. Även om jag djupt inom mig kände magen krampaktigt knyta ihop sig. Den visste sanningen. Men jag kunde för några minuter låtsas som att Daniel hade rätt.

Några timmar senare hade Daniel plåstrat om mig och vi satt nyduschade i min säng, hans arm låg över min axel och jag hade gosat in mig i hans bröst. Jag låg med kinden lutandes mot hans varma kropp och lyssnade lugnande på hans jämna hjärtslag, hans hand var intrasslat i mitt svarta hår och han masserade min hjässa. "Tror du att det kommer vara vi för alltid?" Frågade jag bekymrat, min röst lät som en viskning då hans bröst hämmade den och fick mig att låta svag och bräcklig. Hans hand stannade mitt i rörelsen, sakta sjönk han ner tills hans blåa ögon var framför mina karamellfärgade. Mina ögon granskade hans änglalika ansikte, hans raka näsa, hans fylliga läppar och höga kindben. Jag fick fjärilar i magen av att kolla på honom, jag kunde inte låta bli att stryka bort en blond hårslinga som hade fallit ner i hans ögon, hans mun växte till ett stort leende och han böjde sig fram och kysste mig djupt. När han sedan bröt kyssen, strålade jag för att bara för en sekund kunde jag glömma mina skrikande röster. "Du kommer att vara min fru. Vi kommer att bo i en stor gul villa." Berättade han, jag kunde inte stoppa fnittret som steg till mina läppar. "Ett gult hus?" Jag brast ut i skratt, "Ska vi bo i ett pippi långstrump hus." Han skrattade och tog tag om mina höfter, han drog mig intill sig så att våra läppar bara var centimeter ifrån varandra. "Okej, om du inter gillar mitt gula hus, vad skulle du föreslå för färg?" Frågade han retandes, hans ögon glittrade av glädje, en glädje som jag delade. Vi kunde för en gång skull bara låtsas som att vi hade en framtid ihop. Jag gömde mitt leende och gav sken av att jag tänkte, min hand trummade mot min haka. "Vitt." Föreslog jag, han nickade. "Okej, vi bor i en vit villa och vi har tre barn. Två killar och en tjej-" "Kommer inte tjejen känna sig utanför då?" Avbröt jag, han drog på munnen. "Jaja, 4 barn. Två killar och två tjejer." Han fortsatte att berätta detaljerat om våran framtid ihop, men jag slutade lyssna efter ett tag. Mitt nyligen skrattande tillstånd hade snabbt förvandlats till ett tillstånd av sorg. Allt det han berättade om lät så verkligt, det var ett liv jag skulle kunna haft, fast i ett annat liv. Varje ord han nu sa var som en örfil mot min kind, ytterligare en påminnelse om vad jag inte kunde ha. En påminnelse om att jag levde i fångenskap- av mig själv. Plötsligt hörde vi hur en bil körde in på gården utanför huset, gruset knastrade under bilens tunga däck. Jag satt mig snabbt upp och panikslaget såg på Daniel. Hans ögon var uppspärrade av chock, "Dina föräldrar skulle inte vara hemma förens om fyra timmar." Viskade han pressande. "Jag vet." Väste jag tillbaka, jag greppade krampaktigt om hans arm och drog honom upp från sängen. Jag granskade mitt rum och försökte att hitta en flyktväg, när jag fick syn på mitt lilla fönster, som hade utsikt över andra sidan av huset. Långt bort från min pappas bil. Det fick räcka, jag kände hur rädsla växte inom mig och jag ställde mig frågan tänk om han blev påkommen? Jag sprang mot fönstret och öppnade upp den på vid gavel, jag gestikulerade för Daniel att krypa ut genom fönstret. Hans ögon vidgades och han vände sig sakta mot mig, men när han såg min skräckslagna min så valde han att inte kommentera det. I en snabb rörelse drog han mig intill honom och böjde sig ner, han kysste mig passionerat och viskade sedan, "Jag älskar dig." Jag nickade med ett leende och slog lite lätt på hans höft, han skrattade och sedan klättrade han ut genom fönstret. När han väl hade lyckats klämma sig ut genom det trånga utrymmet och stod i min mammas rabatt, då vände han sig om och ställde sig rakt, han kollade mig i ögonen och gjorde en salut. "Samma tid imorgon?" Frågade han med ett flin, jag himlade med ögonen. "Jag kan göra iordning popcorn och sätta på en film." Han nickade, men innan han vände sig om blev hans blick allvarlig och han stirrade oroligt på mig. "Du är den finaste människan jag vet. Låt inte dina tankar förvränga det." Hans röst darrade, han sneglade på min arm som var omplåstrad. Hans ansikte förvred i smärta och hjälplöshet. Han trodde att detta var hans fel, som alltid trodde Daniel att han kunde fixa allt. Men detta gick inte att fixa. Jag svalde gråten i halsen och gav honom ett svagt leende. "Och jag vill se shrek imorgon." Sa han, i ett försök att lätta stämningen. Fast det kom ut gällt och forcerat. Jag sa ett sista hejdå och stängde fönstret.