SAHR en motståndsrörelse

Del 1

Solveig stängde dörren bakom sig och drog in den friska vårluften i lungorna. Hon rättade till sin mörkgröna klänning och gick vidare till torget. Det fanns som vanligt massor av små stånd i olika bruna nyanser och ibland såg man någon med en judestjärna på bröstet. Det doftade gott av nybakat bröd lite här och var men Solveig visste att det fanns ett billigt stånd lite längre in i torget. Stora byggnader av sten var på båda sidor om gatorna och ibland hörde man smällar långt, långt borta. Folkmassorna skulle bli större och större, så det gällde att snabba på om man ville få tag i det som man ville ha. Hon var framme vid ståndet och hälsade glatt på den rödhåriga flickan som stod och sålde bröd.

"Vad hemskt det är eller hur?" viskade hon tyst.

"Vadå?" frågade Solveig.

Flickan pekade på sin bröstkorg och Solveig såg en stor gul stjärna där det stod "Jude".

"Stackars dig... Skulle jag kunna få en påse brödkakor?"

"Ja absolut!"

Flickan räckte fram en stor påse med brödkakor i till Solveig och bad om lite pengar. Solveig gav flickan lite extra pengar men precis när hon skulle vända sig om och gå så kom någon och knuffade till henne.

"Oj, snälla förlåt!" svarade kvinnan som hade knuffat till henne. "Mitt namn är Greta och jag kommer att stå i evig skuld till er."

"Mitt namn är Solveig och det gör absolut ingenting."

"Och vem är hon tolvåringen där?" frågade Greta och pekade på flickan som sålde bröd.

"Mitt namn är Lynn och jag är faktiskt sexton..."

"Men du som är så mager ser ju ut som tolv!" skrockade en man som gick förbi.

Lynn blängde på honom med avsmak och fattade nästan direkt att mannen var berusad.

"Här köper folk alkohol medans vi judar får stå här och svälta." suckade hon sen.

"Det är Hitlers fel" sa Solveig och kollade ner i marken.

"Tur att det finns motståndsrörelser!" skrattade Greta. "Jag är faktiskt med i en själv. Jag tror den heter Stoppa Hitler eller något sånt."

"Greta, du fattar väl att de kan ta dig om du säger så!?" fräste Lynn tillbaks.

"Ojdå!" sa hon och slog sig för munnen.

Solveig stod och funderade på sina barndomsvänner. Gud vad kul de hade haft, Lynn den som aldrig lydde något och Greta den glade. Lynn och Greta!

"Vad hette era barndomsvänner!?" nästan skrek Solveig till de.

"Varför undrar du det älskling?" sluddrade den berusade gubben.

"Mina hette Greta och Marlene!" sa Lynn.

"Mina hette Lynn och Marlene!" log Greta.

"Då var ni mina barndomsvänner..." sa Solveig.