Falskt

Kapitel 2

Nu har det gått nästan tre veckor sen allt hände. Vet fortfarande inte hur jag ska hantera det. Ska jag kontakta honom, ska jag gå vidare i livet eller vadå? Allt står bara stilla men det går ändå så fort. Skolan börjar igen imorgon men jag orkar inte, orkar inte möta Peter och förklara vad som hänt. Har inte pratat med någon förutom mamma på hela lovet. Orkar inte ta tag i det, en dag till, vad gör ens det?

Klockan är 11:43 och det är söndag. Har legat vaken sen fem imorse när mamma smällde i dörren och kunde verkligen inte somna om. Jag måste gå upp nu, måste ta tag i mig själv. Har inte duschat på säkert en vecka. Vad fan håller jag på med? Jag är så jävla deprimerande för min omgivning, inte minst mig själv. Det här är inte okej. Måste inse att det Frank gjorde var så fel, så vidrigt. Jag måste sluta tänka på honom och gå vidare. Måste visa jäveln att jag klarar mig.

Hoppar upp ur sängen, går till badrummet för att duscha. Kollar mig i spegeln och det ser verkligen ut som ett fågelbo på mitt huvud. Usch. Hoppar in i duschen och duschar av mig i kallvatten för att verkligen vakna till liv. Känner hur tårarna börjar komma, hur gråtet sätter sig i halsen, men nej, jag är stark, jag är bättre än vad han någonsin kommer bli. Bättre än vad någon kommer bli. Jag är bäst, för jag överlever, jag klarar mig, jag mår bra nu.

Kommer ut ur duschen, stirrar mig blind i spegeln på varje liten detalj av min kropp. Står där i kanske femton minuter innan jag kommer tillbaka till verkligheten och inser att jag fryser. Går till mitt rum och fastnar ännu en gång med blicken ut genom fönstret. Står där helt naken och stirrar ut i tomma intet. Tänker på allt och ingenting. Tänker på Frank, tänker på vilka kläder jag ska ha imorgon, tänker på Frank igen och tillslut slutar jag tänka tills jag ser att grannen står och glor på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Får en lätt panikattack och slänger mig på sängen och börjar skratta nästan hysteriskt. Blir nästan rädd av mitt egna skratt. Sätter mig upp och plockar upp ett par shorts som ligger på golvet samt en ful grön t shirt som det står subway på, från när jag hade praktik där i nian. Sätter på mig kläderna och lägger mig ner, försöker koppla upp min mobil till min högtalare men det funkar inte, den verkar inte vara på. Men orkar jag verkligen resa mig för att sätta på den? Nej skulle inte tro det, det får duga med att lyssna direkt ur mobilen.

Självklart är den första låten som kommer på Buzzcut Season med Lorde. Varför? Självklart att den ska påminna om honom. Det var han som fick mig att börja lyssna på Lorde med denna låt. Lyssnar på den ändå och alla fina minnen från den dagen kommer upp i min hjärna. Hur vi gick tillsammans över torget och höll händerna. När vi satte oss vid hamnen och kollade på alla båtarna, när vi skämtade om att vi skulle bli gamla och rika och köpa en stor båt bara för att låta den stå i hamnen hela tiden för att ingen av oss skulle orka lära sig köra en båt. Fuck vad jag saknar honom. Men jag klarar mig. Jag mår bra.

**

Vaknar med ett ryck av att Elsa ringer. Vad fan vill ens den falska horungen? Hon förstörde så mycket för mig? Varför skulle jag vilja svara? Det slutar ringa och jag vänder på mig. Självklart ringer det igen. Fine, jag svarar bara.

- Hej. Sa jag lite tyst

- Hej, stör jag? Frågade hon.

- Nej, är det något viktigt eller? Svarade jag irriterat.

- Hörde att du gjorde slut med Frank, ville veta hur det är med dig? Saknar dig så mycket, om jag kunde ångra det vi gjort så skulle jag verkligen göra det. Saknar dig verkligen Adam.

Jag kände hur ilskan bubblade inom mig, jag ville bara skrika rakt ut att hon har ingen som helst rätt att veta hur jag mår efter det hon och alla de andra gjort. Ingen som fucking helst rätt.

- Jag mår bra, jag klarar mig. Saknar er också, men det är svårt att tro, du förstår mig väl?

- Ja... Jag förstår, förlåt. Kan vi träffas efter skolan imorgon? Hos mig? Svarade hon.

Vem fan tror hon att hon är? Jag tänker fan inte träffa henne. Fast det är verkligen allt jag vill. Hon är verkligen den enda jag vill träffa.

- Ja, jag antar det. Jag slutar runt två.

- Okej vad bra, jag slutar vid ett. Det är bara att kliva på hemma hos mig imorgon. Älskar dig Adam.

- Okej. Ses då.

Sen klickade jag henne. Vad fan har gjort? Jag orkar inte. Fuck fuck fuck fuck. FUCK.

Saknar henne som fan, men det är svårt att glömma att inte bara hon, utan alla visste hela tiden att Frank var otrogen. Att dom inte gjorde något. Att de inte sa något. Att de faktiskt var en del av det och lämnade mig bakom för att umgås med den nya killen. Hur kan man bete sig på det sättet och sen tro att jag vill ha något med dom att göra. Jag förstår inte hur de kunde hugga mig i ryggen och sen komma tillbaka när såren har läkts. Nu vill de ha mig tillbaka. Kan inte sluta tänka på hur de bar sig åt samma dag.

När jag satt där hemma på altanen och rökte så ringde jag henne. Jag grät och grät och det enda hon sa var "Kan vi det senare". Hur jag sen ringde till verkligen alla mina vänner och fick höra deras dumma ursäkter om att de var upptagna. Jag visste, jag verkligen visste innerst inne att de alla umgicks då, eftersom det var planen. Jag kommer ihåg att jag skrev till Peter på snapchat och fick syn på att alla mina så kallade vänner lagt ut att de umgicks och där var två ansikten jag VERKLIGEN inte ville se. Nämligen Franks och snubben han låg meds ansikten. Hur fan kunde de göra så mot mig? De alla visste att jag var hemma ensam med min mamma och grät. Varför fanns de inte där när jag verkligen behövde någon som inte var min mamma? Hur kunde de vara så falska och visa det öppet? Jag kommer ihåg när Kevin skriver till mig samma kväll, när jag ligger där i min säng och det enda som lyser upp är gatlyktan utifrån. Att han ett är fett full och två att de alla visste. Att de under sju månader vetat att Frank haft någon annan i sitt liv. Att de alla önskade det bästa för Frank och den här fucking snubben. Varför hatade de mig så mycket? Vad hade jag ens gjort för att alla skulle gå emot mig? Och varför vill Elsa träffa mig nu? Är det för att göra mig avundsjuk på hur bra mitt liv kunde ha vart eller är det för att faktiskt be om förlåtelse?

Jag sätter mig upp igen. Kollar ut genom fönstret. Det börjar bli mörkt. Det är dags att ta kvällens sista cigg innan jag somnar igen.

//

Whuuuuut hur fucking seg kan man vara? Förlåt verkligen att det tog sån jävla tid hehe. Jag vet att jag lovade ett nytt kapitel snabbt men det har vart så mycket att göra i livet att jag totalt glömt denna bok. Hoppas ni gillar denna del iaf och jag ska försöka lägga upp ett nytt kapitel inom en månad iaf.

Ha de bäst i sommarvärmen

O.E