En annan planet

Livet på Mars

Det är tidigt på morgonen, solen lyser in genom mitt lilla runda fönster. Det ända fönstret jag har i mitt rum dvs det ända ljuset jag har. Jag vaknar alltid när solen går upp. Vilket betyder att jag inte behöver en väckarklocka för att jag ska tvingas gå upp för att gå i "framtidsbyggnaden", som skola heter här på Mars. Jag borde presentera mig. Här har ni Jane, en 16 åring som gillar att rita av saker i sin omgivning. Gillar även att stirra på en och samma punkt en lång stund. Det får mig att känna mig ensam i hela universum. Det är nu ni tror jag är introvert. Egentligen inte, men livet på Mars börjar får mig uttråkad. Här händer inget roligt, bara massa regler med samma gamla visa varje dag. En vanlig dag ser ut såhär:

Jag hoppar upp och går mot min lilla slitna garderob. Sedan tar jag på mig en vit t-shirt med ett par svarta jeans. Jag sätter även upp mitt guldbruna hår i en knut. Sedan tar jag min svarta ryggsäck med en guldig text "Space". När jag är klar öppnar jag min dörr som leder ut till köket. I köket är redan mamma Leila, pappa Daniel och min lillebror Leo. Pappa är stressad som vanligt och springer runt med en kopp kaffe och spiller lite på golvet. Mamma ser detta som vanligt och springer efter honom med en pappersbit i vänstra handen. Till höger om min nuvarande position sitter Leo vid det svarta matbordet. Han sitter och fixar sitt hår. En vanlig morgon för familjen Hastings.

- God morgon Jane, säger Leo med en tillgjord röst och flinar år mig. Snygg du är i håret!

Jag pustar och blänger surt på honom. Han är bara 14 år, man får hoppas att man mognar till sig snart (vilket jag aldrig tror att han gör).

Jag går till ena väggen av rummet där det finns en touchskärm. På denna skärm får vi våran mat, sjukt jag vet. Styrelsen bestämmer antal mat till varje person. I vårat område får alla likadan mat men maten skiljer sig från om man är barn eller vuxen. Jag klickar på kategorin "Frukost" och efter en minut kommer det ut en tallrik bestående av en macka med en ostbit på. Inte någon klass om man säger så. Efter ytterligare en minut kommer ett glas med "näringsvätska", vilket är som vatten här på Mars. Därefter sätter jag mig på min plats vid matbordet, vilket är mittemot Leo (som tur är). Jag äter upp min frukost på 5 minuter, sedan tar jag min väska som jag ställt bredvid min stol och går mot ytterdörren. Jag griper tag om min svarta bomberjacka och tar på mig mina svarta skor (allting är svart, svart är fint). Skorna på Mars är inte som andra skor, här har vi nitar på skorna, då det ska gripa tag om marken bättre. Marken på Mars är helt enkelt inte så slät, den är stenig och jobbig. Sedan öppnar jag dörren och tänker samma tanke som jag gjort under de senaste 10 åren "Idag kommer det ske en förändring".

Jag är ute, ni ska veta att på Mars när det är dag fastän solen lyser är himlen mörk. Inte mörk som natten, men den är inte blå. Såklart vet vi inget annat, det är såhär vi tror det är. Jag går förbi olika områden. Det finns t.ex "Den högre klassen" (dem som får allt), "Mellanklassen" (Som min familj är, har det lagom bra) och "Den lägsta klassen" (dem som har det skit). Maten räcker knappt till dessa människor, eftersom den högre klassen får tillgång till vad dem vill. Sorligt, men så är det här. Jag gillar inte att vi har klasser, alla som inte är i den högre klassen förtjänar bättre. Först går jag ut ur mellanklassen och hälsar på grannar som t.ex tant Grön, allt hon har är grönt. Det är en trevlig tant med glatt humör. Sedan går jag förbi den lägsta klassen. Varje dag jag ser deras söndriga hus (är knappt ett hus) och ser det magra folket som stirrar på mig  medan jag går förbi dem hugger det till i mitt hjärta. Jag försöker alltid gå förbi så snabbt som möjligt. Slutligen kommer jag till den högre klassen, här finns det slottliknade hus, höga hus, helt enkelt byggnader som är helt fantastiska. Det är också här allting finns, affärer, framtidsbyggnaden, aktiviteter och styrelsen. Man ser skillnaden på människorna från den högre klassen. De ska alltid överdriva med allt, kvinnorna har oftast högklackade skor, klänningar med utsmyckningar, smink över hela deras ansikte så man knappt ser personen och smycken från armar till huvud. Männen har kavaj med lackskor och slips. De brukar alltid kolla konstigt på oss från mellanklassen och den lägre klassen får inte ens komma hit. Beroende på klass jobbar man med olika yrken. Mina föräldrar har inte ens en chans att få äga ett eget företag eller få vara en chef över någonting. Istället jobbar pappa som lärare på "Lilla framtidsbyggnaden", vilket är det vi kallar för dagis. Mamma jobbar som servitris på en restaurang "Glada bönan". Framtidsbyggnaden ligger lite utanför centrum, vilket gör det lite avskilt och bra. Jag kommer fram till den stora svarta byggnaden och går in i den. När jag väl är inne tar jag hissen till våran avdelning för dem som går "Inför utbildning", dvs gymnasiet för oss. Vi har alla utbildningszoner här. Längst ned är "Lilla framtidsbyggnaden", en våning upp "Mellan framtidsbyggnaden", ännu en våning upp "Stora framtidsbyggnaden" och sedan högst upp våran avdelning "utbildningsbyggnaden".  Jag står stilla i hissen och stirrar på en plansch där det står "Bli vad du vill". Suckar tyst och tänker "Skitsnack". Hissen plingar till och jag kliver ut i en stor vit korridor. Jag går till höger och följer de gråa skåpen tills jag är framme vid mitt skåp som är nästan längst ned i korridoren. Jag tar upp min skåpnyckel och öppnar skåpet. När jag fått upp skåpet trillar massa böcker ut. -Idag igen... säger jag för mig själv samtidigt som min bästa kompis Clara kommer med sitt ljusa långa hår. - Jag hjälper dig säger hon samtidigt som hon sträcker sig efter mina böcker på det steniga golvet. - Tack säger jag. Clara ler brett åt mig och ger mig sedan en kram. Jag besvarar kramen och tar ut de böckerna jag skulle tagit från början, vilket är matteboken och samhällsboken. Samhällsboken är inte som en vanlig samhällsbok, utan denna handlar bara om hur vårat samhälle är uppbyggt och bla bla bla. Sjukt tråkigt. Tillbaka till Clara, hon kommer från den högre klassen, vilket innebär att hon är hur rik som helst och har en fri vilja. Ibland kan jag bli irriterad på henne för det. Det är väldigt svårt för henne att förstå hur livet ser ut från min synvinkel. Men Clara är den enda jag har, alla andra är falska och jobbiga.  -Ska vi gå till lektionen frågar jag medan jag står redo med böckerna i famnen. Clara svarar med att ta mig i armen och gå mot klassrummet.

När vi kommer in i klassrummet möts vi direkt av klasskillnaderna. Killarna av mellanklass sitter och kastar papper på varandra medan killarna av högreklass sitter stilla som statyer och tuggar på ett tuggummi medan de blänger på de andra killarna. Tjejerna av mellanklass sitter och skrattar och snackar strunt, medan tjejerna av högre klass snackar skit om de andra tjejerna. Jag hör en tjej från den högre klassen säga -De är som insekter. Jag blir normalt arg av sådant, men har kommit till en punkt där jag inte orkar bry mig längre. Clara och jag går och sätter oss vid vår plats. Min är tack och lov vid ett fönster. Efter 10 minuter kommer läraren Tom in. Han har bakåtslickat hår med svarta tighta jeans och en skinnjacka på sig. Han brukar alltid också ha med sig en kam som han alltid ska hålla i och fixa håret med under lektionerna. Sjukt störigt.

-Hej klassen! Det är bara att börja besvara frågorna på s. 179 i samhällsboken.

Alla gör som han säger eftersom det är strikt förbjudet att ifrågasätta, gör man det kan man bli avstängd från skolan. När jag väl slagit upp sidorna sitter jag bara och stirrar i boken. Tänker inte läsa ännu en sida om hur vårat samhälle fungerar (vet att jag tar en risk). Jag låtsas också skriva svaren i mitt anteckningsblock. Istället skriver jag saker som skulle göra vårat samhälle betydligt bättre som t.ex "Friare", "Inga klasskillnader", "Bättre mat" och "Bättre människor". Efter 40 minuter av lektionen kommer plötsligt en helt vitklädd man in med svarta solglasögon. Detta är ett typiskt utseende på någon från styrelsen. Det är här min beskrivning av en vanlig dag tar slut. Han säger: -Jag beordrar Jane Hastings att följa med mig. I den sekunden stelnar jag till och höjer försiktigt mitt huvud från anteckningsboken och tänker "Nu blir jag avstängd, någon har sett att jag inte jobbat...". Tom nickar hårt åt mig, jag tar mina saker och går sakta mot mannen. Dörren stängs bakom mig och jag står ensam i en korridor med en  vitklädd man från styrelsen. Jag sväljer hårt och han säger...