THE WATCHER

Allt började efter olyckan. Besynnerliga och säregna upplevelser började krypa in i mitt liv. Jag kunde aldrig sova. Sömnlösa nätter rann igenom fingrarna på mig som sand i ett tidsglas. Något var överhövan fel. Inte endast de viskande rösterna, hallucinationerna där folks ansikten smälte ihop, den reducerade aptiten, eller mina ögon som på något vis såg ut som svarta, tomma hålor när jag såg mig i spegeln. Jag visste inte om det var hallucinationerna eller om något kuriöst höll på att jaga mig. Mina läkare sade att det berodde på störningar i det centrala nervsystemet, efter olyckan som lämnade mig rullstolsburen. Jag visste att det inte berodde på de faktorerna. Det fanns en känsla, som väckte mig under nätterna, en känsla som envist jäktade efter mig för varje dag som drev förbi.

Dagarna blev allt mörkare. Nätterna blev längre. Det fanns inget jag kunde göra åt det, och jag visste om att tiden inte skulle avlägsna alla bekymmer och trassliga spindelnät av underlig dilemma. Vardagarna blev svårare att bemöta, även om jag fick en hjälpande hand från en sjuksköterska som varje vecka besökte mig. Varje gång medelålderskvinnan kom på besök kunde jag bara inte betrakta henne. Hennes ögon smälte samman med näsryggen som om man höll en isglass i solen under en klar sommardag, hennes kantiga kinder tumlade runt som en handfull sandkorn i en tvättmaskin. Jag undrade varför det endast hände med människoansikten och inte andra objekt.

"Få i dig din medicin, tre gånger om dagen.", plägade  hon och säga med hennes läppar i tunna rännilar som föll som trögt vatten i en bäckfåra. Massan rann över hakan, nedför halsens missbildade struktur, och jag brukade tvinga mig själv att hastigt titta bort innan jag förlorade sans. Svarta prickar dansade balett framför mina ögon. Det kanske var enkelt att behärska sig, men synen var absolut inte bekväm. Jag brukade sedan nicka lydigt åt henne, för jag visste att jag inte kunde sätta mig emot henne eller någon annan. Ingen skulle tro mig om jag berättade om alla dessa underliga upplevelser, utan de skulle övertala mig om att det endast var den tunga medicineringens bieffekter. Jag kände mig då alltid missförstådd vid kännedomen av orden.

Nattetid fruktade jag mest av allt senare i mitt liv. Då dunklet föll över staden som ett omgivande dis av skuggor skulle invånarna vanligtvis sova. Men så var det förstås inte med mig, en sjukskriven och funktionshindrad student med alltför många bekymmer att räkna, som ensam levde i en unken lägenhet med sin katt. Men det var denna natten som något hände. Vanligtvis skulle jag ha stirrat upp i taket i flera timmar i sträck utan att sluta ögonen en enda gång. Efter ett tag blev det på något möjligt vis naturligt för mig. Men denna gång somnade jag. Och det var det värsta som hänt mig hittills. Om jag vetat att mardrömmarna skulle besöka mig hade jag aldrig tänkt på att ens blinka. Det var så hemskt verkligt att jag kände hur jag skälvde i verkligheten under mitt kringliggande, mjuka täcke. I sömnen blev jag paralyserad av vad jag fick bevittna. En viskande röst genljöd i mitt huvud:

Kassian, Kassian, Kassian, Kasssssian.

Rösten stack i mina öron som nålsvassa ormtänder som injicerade mig med bedövande gift, som sedan lämnade mig förlamad i mörkret. En ung, spinkig pojke med skuggad ansikte visade sig ur dunklet i min dröm. Hans ansikte var dold i skuggan från sin mörka huva, och utav skräck kunde jag förmå mig att backa ett steg bakåt. Men min nyfikenhet värkte samtidigt i magropen, som en ifyllande kraft som bara krävde att få se pojkens ansikte. Tyvärr var det ett misstag att tänka så, för jag fick tillslut syn på hans skymda anletsdrag. Pojken drog huvan bakåt med en långsam rörelse med de omänskligt långa fingrarna levrade i torkat blod. Av fasa stod jag sedan som fastlimmad på min plats. Det där var ingen pojke. Det var mina mardrömmars varelse. Där ögonen skulle sitta såg jag enbart tomma, utmejslade hålor, och läpparna var ihopsydda upptill käkbenens struktur så att illusionen av ett groteskt leende visade sig. Ett tredje, helvitt öga ornerade pannans mitt som ett sjätte sinne. Jag visste inte hur jag skulle agera - skrika av fasa? Den omänsklige pojkens kolsvarta hår låg fastklistrad mot pannan och de gapande, magra kinderna. Sedan hände det. Varelsen drog fram något som såg ut som . . . ett organ. Ett hjärta. Mina ögon vidgades likt de gapande hålen där varelsens ögon skulle finnas. Jag kunde höra hur pulsen dunkade i öronen och adrenalinet började domna mina lemmar. En röd vätska - blod - sipprade fram ur ögonhålorna och färgade skepnadens kinder.

Ge mig ditt hjärta så bringar jag lycka, Kassian. Jag betraktar dig.

Rysningar far likt istappar längs min rygg som om skepnaden hade huggit mig med iskall metall. Han - det - närmade sig med några steg i taget. Långsamma och graciösa rörelser. Allt jag kunde göra var att titta på när det slet upp min skjorta, drog fram en skalpell och började skära i mig. Jag skrek för full hals, på grund av den svidande smärtan och min motsträviga kropp som vägrade att röra sig - tanken på att vara fast i denna skepnadens händer fyllde mig med panik. Jag skrek och skrek som ett tjutande barn, men ingen kunde höra mig. Min kropp var avdomnad, och jag kunde inte röra en enda muskel. Varelsen hängde en snara runt min hals, pressade åt, och med sitt förvridna leende en sista gång sade: lev lyckligt. Repet runt min nacke knakade och allt blev svart.

Jag vaknade med ett ryck den natten. Solen hade fortfarande inte gått upp när jag kastade en blick mot fönstren. För ett tag tillägnade jag min tid till att försöka lugna ned mina oregelbundna andetag och försöka rensa mina tankar. Svetten dröp om hela min kropp, och när jag lyfte händerna så darrade de som trädens kvistar i vindens vinande utanför fönstren. Lättnaden var stor att det bara var en dröm, men jag hade fortfarande den där gnagande känslan av att en närvaro fanns någonstans i lägenhetens unkna hörn. Drömmen hade känts så verklig . . .
Då märkte jag det. Fönstret var öppet, och dörren med. Jag såg alltid till att stänga dessa öppningar innan jag lade mig, och jag kunde svära på att jag hade gjort det ikväll. Vindens viskande andetag blåste in genom fönsterkarmen. Hjälplösheten började värka inom mig igen - den känslan av att vara obenägen till att genomföra någon aktion alls för att skydda sig själv mot vad som än väntar i mörkret. Jag drog händerna genom håret i en lugnande gest. Ett främmande ljud tågade in genom dörren, klingade i mina öron: dropp, dropp, dropp. Köket låg alldeles intill sovrummet, och det artikulerade ljudet hördes tydligt och skarpt. Hade jag lämnat kranen på också? Detta kunde inte vara varsel på amnesi. Snabbt som ögat fumlade jag efter min rullstol i mörkret, grep tag om stolskarmen, och med ett suck ansträngde mig till att frakta bakdelen på stolen. Dropp, dropp, dropp. Jag rullade fram mot den öppna dörren i dunklet, såg hur skuggor dansade som mörka figurer framför mig. Det var bara inbillning, intalade jag mig själv. En kyla flödade från köket, som en sval höstvind mot mitt ansikte, så att kalla kårar fick nackhåren att resa sig på sin plats. Dropp, dropp, dropp. Vid åtskillnaden till köket ökade lätet i styrka ännu mer. Sedan så lät jag ut ett halvkvävt skrik vid åsynen av det. Min katt upphängd i taket, med inälvorna i en enda härva runt dess mittpunkt. Tarmarna hängde från buken och snuddade vid linoleumgolvet, dess uppgrävda mage var fylld med chokladhjärtan - de jag fick i gåva från min bästa vän Nate. Hjärtan. Jag mindes orden i min dröm. Men det var ju bara en dröm! Eller? Paniken och hjälplösheten fick mina tänder att skallra igen. Blodet dröp om stackars Dre - det enda minnet jag hade kvar av min familj. Efter olyckan hade jag på något sätt förlorat en del av mig, lyckan och hoppet, och jag hade inte talat med min familj sedan jag blivit upptagen med tentan. Nathaniel hade jag också förlorat kontakten med, men vi talades vid då och då. Senast han hade besökt mig var precis efter olyckan, när jag hade återställt mig nog för att inte ligga medvetslös i en sjukhussäng med slangar i ansiktet. Nu var Dre också borta. Vad som än hade kommit in var efter mig också. Det var något jag visste säkert.

Jag beslöt för att få en klarare blick på mördarscenen. Det som jag inte hade lagt märke till, som fick rysningar att fara likt elstötar genom min kropp, var texten på väggen, skrivet i blod: jag betraktar dig. Flugor surrade runt i ett gråsvart kalabalik runt liket av Dre, men mina öron var inte benägna till att höra dem. Alla ljud stöttes bort; det enda ljud jag hörde var orden som ekade i mitt huvud. Jag betraktar dig, genljöd i en ihålig röst utan misskund. När jag drog händerna genom håret i en lugnande gest märkte jag hur mina händer skakade. Jag ville ringa polisen med ens, men något hindrade mig. Min kropp var som paralyserad när jag rullade tillbaks till mitt sovrum.