Mother of dragons

Kapitel 7

Mitt rum låg i den ljusaste delen av borgen men än var jag inte övertygad... Rodan höll min hand så att jag nästan snubblade på fötterna medan vi banade oss fram genom de upplysta korridorerna. Skuggorna dansade från facklorna över stenväggarna, det var fuktigt och instängt, jag förstod inte alls vad han menade med den ljusaste delen. Ett tag började jag nästan gråta för jag tänkte att de ville hålla mig inlåst i ett mörkt skrymsle, precis som de hade gjort på Aidensfield, men nu var ju inte Sarah här och det gjorde bara saken värre. Vi kom in i ett ännu mörkare rum, men nu smekte den friska vinden min kind och vi började gå uppför en mindre trappa. Klumpigt sträckte jag mig efter Rodan i mörkret, jag hade trampat fel och svor irriterat. "Här jag håller dig." hans hand var bara en svart siluett och min med, det stadiga greppet kom som en överraskning och med ett ryck stod vi framför en vidsträckt trädgård. Månen var nästan helt svart på himlen men doften av rosor följde vinden som ven högt i natten. "Jaha, och vad ville du visa mig här?" Frågade jag genast. "Jag trodde vi skulle gå till mitt rum?" Jag gäspade och sträckte ut ryggen och armarna, kroppen blev så slapp att jag hängde med huvudet ett tag. "Sluta vara så klen, rummet ligger hitåt, men först ska jag visa dig något, kom." han drog i armen och slet ut mig i gräset, vi fortsatte fram till et runt stenvalv. I mitten lyste en genomskinlig kristall som flöt i luften. Jag såg på den skinande stenen ett tag, innan Rodan avbröt den något bekanta känslan. "Det här är vår hemlighet, ingen av de andra kungarikena har en kristall. Den skyddar oss..." jag gick närmre. "Men vad är det för något?" Rodan började berätta om deras legender, kristallen var bara en av flera stycken. Alla låg gömda i bergen runt människornas värld, som en skyddande sköld. Men de hade hittat kristallen i en undervattens grotta och lyckats ta sig igenom skölden via havet. "Det är så ni tar er in?!" Utbrast jag klarvaket. Han nickade och lutade sig mot en av pelarna med en blick upp mot stjärnorna. "Vi har kvar den gamla skölden fortfarande, men expanderat en ny sköld över hela vårt rike också. Vårt rike sträcker sig långt och är väldigt flexibel. Om fiender tar sig in genom att maskera sig som våra vänner, kan vi genast skjuta ut dem med våra tankar. Far, jag och min bror har ett starkt mentalt band till den... Och nu har du det med. Om någon skulle få reda på att vi har den ligger vi illa till, men de kan knappast göra något åt saken, inte ens om alla samlade sina styrkor och anföll." Jag ställde mig framför honom med en allvarlig blick. "Varför har ni tagit den om den skyddar människornas värld? De finns där av en anledning och nu har ni stulit en av dem?!" Rodan lutade sig närmre. "Jag ser att du fortfarande är arg för att vi tog fångar och brände ner ditt hem, men om vi inte had gjort det, skulle vi aldrig hittat dig. Och du hade aldrig kommit hit dit du hör hemma. Du borde tacka oss istället." Hans ögon gnistrade i mörkret, jag försökte samla mina tankar. "Men då var jag lämnad för att bli skyddad? Det var aldrig meningen att jag skulle komma hit!" Insikten fick mig att backa och se bort mot kristallen igen, Rodan putade med läppen i en fundersam min innan han ryckte på axlarna. "Så kan mycket väl vara fallet, frågan är nog bara hur de tog sig in?" "Du menar mina föräldrar?" Frågade jag snabbt. Han gick runt kristallen och den lyste upp hans ansikte. "kanske, kanske inte... Ingen och jag menar INGEN har kunnat ta sig genom skölden. Våra världar är så åtskilda att de skulle kunna vara på olika planeter." Nu höjde jag ögonbrynen. "Planeter?" Han viftade avvärjande med handen. "Framtill nu vill säga... Nu kan vi plundra mänskovärlden och ta över deras land i hemlighet, ingen kommer märka något." Jag insåg med fasa deras planer. "Men det kan ni inte! Det är vårt... Jag menar det är deras hem!" Rodan skrattade, jag ville bara därifrån men mina ben rörde sig inte. "Människor är primitiva varelser, de har ingen känsla för naturen, deras sinnen är så begränsade att det är skrattretande och deras hjärnor så sköra att de gör dem själva sjuka. Deras existens äcklar mig och jag kunde inte tro att de verkligen fanns! Inte förrän jag såg det med egna ögon." jag försökte se mig in i hans tankar, hans hat kändes som en sten i hjärtat, och jag ville bara slänga ifrån mig hans känslor, de här helvetes juvelerna! Jag fnös föraktfullt. "För att hata dem så mycket, vet du ganska mycket om dem." Sa jag kort och höll handen över kristallen. Rodan var genast framme med ett språng och fattade min hand. Han log lekfullt, som om han var road av något. "Här, men jag varnar dig, kraften är så stor att det är svårt att motstå den. En av folket i staden skulle tappa förståndet om de rörde den." Jag bet mig i tungan. "Och då äcklar dem dig också?" Frågade jag menande. Han ignorerade mig medan vi höll handen över ljuset, det pulserade mot huden och var fylld med kärlek. Den hade byggts utifrån ren kärlek... Kände inte Rodan detta? Var han så blind att han inte förstod att kristallerna var ett tecken på kärlek till människorna? Jag drog genast åt mig handen. "Åhå, blir du rädd?" Skrattade han. Jag vände mig om för att gå men han var genast framme vid min sida. "Är kraften för lockande?" Retade han. Jag svor svor tyst mellan tänderna, jag var så nära på att säga allt som for runt i huvudet högt, men så tvärstannade jag och såg rakt på honom. "Du säger att människor kan göra dem själva galna..." Han blinkade och nickade sedan. "Det kan vi också, du kan inte se det som är rakt framför dig, för du är precis som dem. Som människorna du hatar så mycket." Orden var träffsäkra, för en stund fick han inte tag på tungan. Skrattet lämnade hans läppar över den tysta trädgården, det ekade mellan stenväggarna där rosornas taggiga stjälkar slingrade sig upp. "Du går åt fel håll!" Ropade han efter mig. Jag var less, less på hur han tänkte. Vad var det för skillnad mellan honom och människor? Ingen alls! Jag rundade en lägre mur och gick uppför en bred trappa, längst upp låg ett äppelträd, doften fyllde mig med liv och tårar. Hur skulle jag kunna leva här med gott samvete? Rob satt i en av fängelsehålorna och snart skulle de ta över den värld jag levt i... Den värld jag älskade, trots alla hemska minnen. Jag lutade mig mot den rotade stammen, vanligtvis var äppelträd ganska små, men det här var gammalt, som om det redan levt sina bästa dagar. Ändå tyngdes grenarna ner av äpplena som var rejält mycket större än min knutna hand. Faktiskt hade jag aldrig sett så stora äpplen förut... Trädet måste vara magiskt... Jag tänkte på Rodan, han gav mig så olika intryck, ena stunden var han godhjärtad med humor, hans kunskaper om livet och världen var så stor. Andra stunder kunde han vara hårdhänt och blicken fylld med begär efter mer... och nu, var han lika trångsynt som människorna han kritiserade! Förstod han inte att man måste se individen? Och även om vi var mycket mer utvecklade än de så kallade människorna, fanns det kärlek, mellan familjer, mellan mig, Sarah och miss Pearl. Och Rodan bara drog alla över en och samma kam. I bröstet vaknade en otålig känsla till liv... Jag ville se kungarikena som Rodan talade om, kanske fanns min egen familj där ute någonstans, men först måste jag försöka hindra dem från att ta över världen jag höll så kär. Mänskovärlden. På något sätt måste jag flytta tillbaka kristallen... Men hur? Förutom de blå juvelerna juvelerna som praktiskt taget styrde mig, hade jag ingen som helst kunskap. Varken hur man gömde en juvel och hur man la samman den med skölden. Kanske skulle allt ske av sig självt? Plötsligt såg jag Rodan komma gående uppför trappan. Mitt hjärta stegrade i bröstet och ett tag blev jag orolig att han kunde läsa mina tankar. "Där är du... Känner du dig bättre?" Jag korsade armarna och såg upp på natthimlen. Rodan lutade sig mot stammen bredvid, så våra axlar nästan nuddade vid varandra. "Jag och min bror brukar sitta här." Jag himlade med ögonen, strålande! Jag hade gått till deras gemensamma mötesplats. "Han har varit borta i ett år snart... Inte för att jag är orolig, han är bara ett år yngre än mig och fullt kapabel att klara sig själv." Jag gav ifrån mig en suck och blundade. "Hur gamla är ni?" Frågan kom nästan i sömnen, när jag vände huvudet såg han upp i den tomma luften. "Jag fyller 20 snart. Dorian är 19 men försöker ibland ta upp rollen som en storebror." Han skrattade så att det drog ofrivilligt i mungipan. Jag kunde känna deras kärlek, precis som med människor... Men det tänkte jag inte nämna igen. Inte just nu ialla fall, när ögonlocken kändes så tunga. "Du då?" Jag ryckte till. "Jag fyllde nyss 17." Men innan det gick för långt vaknade jag upp och började gå med stora steg över gräset. Jag hörde Rodan ropa efter mig men fortsatte fram. Vad höll jag på med? Oavsett hur trött jag var kunde jag inte stå och prata med honom som om inget hade förändrats. Allt hade förändrats! Jag trodde att jag skulle kunna leva ett liv här och jag ska inte ljuga jag hade övervägt att leva tillsammans med Rodan. Men nu hade han just berättat om sina planer att förslava hela mänskligheten. Ursäkta mig om jag tvekar! Jag kunde omöjligt leva med honom nu. Men innan jag hann långt dök Rodan upp så att jag nästan höll på att gå rakt in i honom. "Vart tror du att du är på väg?" Sa han och innan jag visste ordet av det tog han mig runt handleden och låste min arm i ryggen. "Släpp mig." Morrade jag varnande men han bara skrattade och rörde sig ner i mitt hår där han drog ett djupt andetag. "Dawn, om du visste hur du påverkar mig. Kan du inte bara acceptera oss? Jag vet att vi tänker olika men det är inget tiden inte kan fixa Jag älskar dig." Okej, där höll jag på att sätta i halsen, han gjorde vad?! Mig? Han svingade min arm fri och drog mig tätt intill honom. "Det är sant Dawn, enda sedan första gången jag såg dig har jag älskat dig, och jag kommer aldrig släppa dig." Det kändes som om jag blev träffad av blixten. Jag försökte säga något men insåg att det enda jag kunde göra var att stirra med öppen mun. Samtidigt kände jag hur ett skratt bubbla upp ur magen men jag tryckte genast ner det igen när jag mötte han gravallvarliga ögon som nu lyste av något annat. Något jag mycket väl kände igen. Helsike eller! Känslan spred sig som en eld genom kroppen och innan jag hann reagera låg hans läppar över mina. Jag blev så förvirrad av alla känslor som vällde upp ur bröstet att jag besvarade kyssen men något inom mig blev ursinnigt. Den här gången tänkte Rodan inte sluta. Instinktivt visste jag det vilket fick något annat att vakna till liv inom mig. NEJ! Han slungades ner på marken och det tog mig hela min styrka att stå kvar på benen. Men med ett språng var han uppe igen, med ögon som stirrade intensivt in i mina. Det enda som hördes var mina andetag. Han kysste mig igen, läpparna pressades mot mina och han höll mig så hårt att jag trodde jag skulle svimma av bristen på luft. Men det värsta var elden som brann i min kropp, den kunde inte vara min egen! Våra kyssar tog aldrig slut, först när jag pressades upp mot något som måste vara stenmuren och Rodan drog klänningen ner över axlarna vaknade jag till liv. Hans kyssar över halsen och de bara axlarna brände så att ögonen fylldes med tårar. Nu stannade han upp och tog mina kinder i händerna. "Shhh, såja, förlåt. Jag kunde inte kontrollera mig själv." Han kysste mig över pannan och tog emot tårarna med tummarna, som om de var värdefullare än alla skatter i hela världen. Hans famn var så trygg och varm att jag blev skräckslagen...