Hjärtslag

1

"Du, jag hinner inte följa med dig in, jag måste till jobbet. Men du hittar själv va?"

"Mm" mumlar jag och knäpper upp bältet.

"Ha det så bra nu vännen" Jag tar upp min ryggsäck och öppnar bildörren.

"Hejdå" Säger jag snabbt och innan hon hinner svara har jag gått ut och smällt igen dörren.

Jag slänger upp ryggsäcken på ryggen och lägger händerna i fickorna på min slitna jeansjacka. Jag kollar upp på tegelbyggnaden de kallar skola, eller såklart de kallar det för skola, det är ju en jävla skola. Och när jag säger de så vet jag inte riktigt vilka jag syftar på, de som går i skolan, de irriterande vuxna som kallar sig fosterföräldrar eller kanske de som i alla störiga idioter och alla störiga idioter som i alla på hela jorden. För juste, alla på hela jorden är störiga idioter.

Jag drar i den tunga metalldörren och fortsätter in i skolan, skåpen är gula och röda, jag antar att de är i olika färger för att det ska se fint ut, eller typ matcha skolans logga. Fast egentligen ser det mer ut som de råkade köpa fel färg och försökte få det att funka ändå, grejen är ju bara den att de inte lyckades, inte för fem öre. Det ser skitfult ut.

"Hej! Jag har aldrig sett dig innan så jag antar att du måste vara Valentina, jag ska visa dig runt i skolan idag" En tjej med blont hår och rosa klänning står plötsligt framför mig.

"Eh, okej"

"Jag heter Louise förresten" Louise? Herregud, jag kissar på mig av skratt. Inombords alltså, skadeglädje är den enda sortens glädje. Inte skadeglädje för Louise då utan min grannes katt, hah.

"Min grannes katt hette Louise"

"Hette?"

"Den blev överkörd av en bil"

"Oh"

Det hände förra veckan och det var min fosterförälder, Olle, som körde över den med sin bil. Min andra fosterförälder, Katrin, grät nästan. Jag förstår inte varför, den katten var fan från helvetet. Jag satt i köket och kollade ut genom fönstret på Olle som blev helt till sig. Nu låter jag som en psykopat, skrattar åt döda katter liksom, men det var askul, jag lovar.

"Okej så ska du visa mig runt eller bara stå där?"

"Juste, kom med här"

...

"Här är ditt skåp, och" hon stoppar ner handen i fickan på sin klänning "här har du nyckeln. Ditt schema ligger i skåpet och böcker får du sedan på lektionerna, jag har tyvärr lektion nu, vi ses" Hon ler och lägger nyckeln i min hand.

"Mm" mumlar jag och ler smått, det är inte min grej, att le alltså. Speciellt när jag inte ens är glad, vilket jag sällan är. Psykologen mina förra fosterföräldrar tvingade mig att gå till sa att jag var deprimerad, jag sa åt honom att dra åt helvete och pekade finger.

Mina fosterföräldrar blev jättearga på mig då, de kallade mig ungjävel och jag sa att om jag skulle ta självmord så skulle jag hänga mig i deras kök. Då ringde de socialen och nu bor jag hos Olle och Katrin. De är okej. Ja menar, de kallar mig inte ungjävel och får inte heller damp när jag svär. Jag vet att de strider mot varenda cell i min kropp men jag ska faktiskt ge dem en chans. För helt ärligt så orkar jag inte byta igen.

Mina föräldrar dog för fem år sedan, jag var tio. Mamma dog när hon födde monstret, eller min bror, som de flesta skulle säga att han var. Han dog också, men det gör honom inte till mindre monster för det. Pappa blev deprimerad, allt med mamma och monstret var för mycket för honom. Tillslut orkade han inte mer och han bestämde sig för att han inte ville leva längre. Han svalde en burk med piller och däckade på soffan, han sov jättelänge, fast inte den vanliga sortens sömn, utan den sortens sömn man aldrig vaknar ur.

Mina föräldrar var från grekland, och det är där min släkt finns. Men jag kunde inte grekiska och hade aldrig träffat någon i min släkt. Så socialen tog hand om mig och satte mig i en fosterfamilj.

Sedan dess har jag bott hos 50 familjer, ja, 50 FUCKING FAMILJER. På fem år.
Varför? Jo för att alla på hela jorden är störiga idioter och störiga idioter gillar inte mig. Kanske för att jag inte gillar störiga idioter, antagligen. Jag gillar inte dem, dem gillar inte mig. De flesta tycker att jag är elak och typ sjuk i huvudet. Men mitt huvud är friskt, det finns inget att oroa sig för.

Jag öppnar skåpet och ser ett ensamt A4 ark ligga på hyllan högst upp, jag tar upp det och ser att det är ett schema, precis som Louise sagt. Klockan är snart åtta och tydligen så har jag klassråd tio över.

...

Jag går in i klassrummet och ser en lärare komma mot mig, hon har brunt hår uppsatt i en tofs och ler lite äckligt mycket. Jag viker snabbt av mellan bänkarna men känner en hand på min axel och stannar.

"Vänta lite där" jag vänder mig om och ler sarkastisk mot den bruna tofsen.

"Du måste vara Valentina, jag heter Lisa och är mentor för denna klassen" Hon sträcker fram handen och jag kollar snabbt ner på den innan jag sätter armarna i kors.

"Kan jag sätta mig vart jag vill?" Säger jag ointresserat och kollar runt omkring mig i klassrummet.

"Ehm, nej vi har en bestämd placering" hon ler ännu mer, om det ens är möjligt.

"Okej? Så vart ska jag sitta då?"

"Det ligger små lappar på borden, leta upp ditt namn bara"

Jag vänder mig om och börjar läsa på de små lapparna, tillslut hittar jag mitt namn och sätter mig ner. Jag sitter i precis i mitten av klassrummet, och bredvid mig sitter nån som heter Leon.

Fler och fler elever kommer in i klassrummet och tillslut kommer Leon och drar ut stolen bredvid mig. Han har grönt (?) hår och är typ lika lång som mig eller kanske lite längre, fast grejen är att jag sitter ner. Vilket betyder att Leon är en jävla dvärg.

"Är du ny?" Jag suckar, nä jag bara gick in och satte mig här i erat klassrum. Du vet.

"Går du ens i nian?" frågar jag utan att svara på hans fråga.

"Eh, ja" jag höjer snabbt på ögonbrynen och börjar sedan att balansera stolen på bakbenen.

"Hej allesammans! Hoppas att ni har haft det kul i sommar! Ehm idag så tänkte jag börja med att presentera en ny elev här i klassen" alla blickar vänds plötsligt mot mig, jag slutar balansera och stolen smäller hårt i golvet när jag går tillbaks till att sitta vanligt.

"Detta är Valentina Rallis och hon har flyttat hit från?" Säger Lisa som en fråga och ler mot mig.

"Mars"säger jag och ler snabbt. Några skrattar lite och Lisa ler som en jävla idiot.

"Möndal var det väl?"

"Mm" mumlar jag och kollar uttråkat ner i bordet.

Detta kommer bli en lååång dag. Asså seriöst, vi slutar fan klockan fyra ju.

Sååå, vad tycks?❤️❤️