Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 11 - Noel

"Det här är Noel", fortsätter Denise och pekar upp mot mig "Han ska följa med och handla mat". Ängla kollar upp på mig medan Denise hjälper henne att ta på sig hennes jacka.

"Okej...", säger hon kollar lite fundersamt på mig, hon vänder sig mot Denise "Är han snäll?", viskar hon aningen högljutt, vilket får båda mig och Denise att le.

"Jag vet inte, är du det?", Denise kollar upp på mig.

"Vet du vad?", frågar jag och sätter mig på huk vid Ängla "Jag är jätte snäll, kanske snällare än din syster till och med", Ängla kollar nyfiket på mig och jag ler mot henne. Hon börjar skratta efter en liten stund, och efter det hjälps jag och Denise åt med att få på henne hennes skor.

Jag ler när jag märker att Ängla tar tag i både min och Denise hand när vi lämnar förskolan bakom oss.

Vi har gått i kanske 10 minuter när vi kommer fram till några radhus, vi stannar vid ett av husen och Denise vänder sig mot mig.

"Jag hämtar bilnycklarna", och med det sagt joggar hon uppför den lilla trappan som leder till ytterdörren.

Det är en inmurad rabatt vid trottoaren som jag sätter mig ner och lutar mig mot. Dock är det inga blommor i den just nu, kan vara för att det är slutet av Oktober...

"Noel?", jag kollar ner och möter Änglas isblåa ögon, hon håller fortfarande i min hand.

"Ja Ängla?", jag ler mot henne.

"Är du kär i Denise?", jag hör vad hon säger fast hon inte riktigt kan uttala R:en i meningen.

"Jag vet inte", svarar jag ärligt, och kliar mig i nacken. Kär? Det har jag inte riktigt tänkt på...

"Aha... Jag tror hon är kär i dig", säger hon och jag kollar förvånat på henne. Jag släpper hennes hand och lyfter upp henne så hon sitter på mitt ena knä.

"Varför tror du det?", frågar jag och hon ler lite hemlighetsfullt.

"Hon har inte tagit hem en kille på jätte länge", viskar hon och jag rynkar pannan. Vad menar hon med det?

"Okej ska vi sticka?", hör jag Denise ropa bakom oss. Jag vänder mig om och ser att hon låser ytterdörren. Ängla hoppar ner från mitt knä och springer fram till bilen som står på uppfarten.

Jag ställer mig upp och går fram till Denise som precis stängt dörren efter Ängla som satt sig i bilen. Hon backar bakåt lite så hon står vid dörren till förarsätet. Hon räcker nycklarna till mig som jag tar emot, jag rör medvetet lite vid hennes fingrar.

"Kolla...", säger hon och lutar sig mot bildörren "Min mamma är sjuk och ligger inne på sjukhus och min pappa är där med henne... det är därför jag behöver fixa mat och ta hand om Ängla och-", jag avbryter henne genom att lägga mina händer runt hennes hals och dra henne mot mig. Jag drar min hand genom hennes hår.

"Du behövde inte berätta det", säger jag tyst och känner hur hon lägger sina händer på mina axlar.

"Jag ville det", jag kollar förvånat ner på henne och hon kollar upp på mig. Hon ler lite innan hon drar sig ifrån och går runt bilen.

Jag öppnar bildörren och sätter mig i bilen någon sekund innan Denise gör samma sak.

"Har du satt på dig bältet?", Denise vänder sig om mot Ängla, och jag ser i backspegeln att hon nickar.

"Okej, då kör vi".

Några timmar senare har det blivit mörkare ute, vi har precis fått in alla varor i bilen och jag ska köra hem Denise och Ängla.

Det var faktiskt ovanligt kul att handla mat med dom förresten, jag trodde inte man kunde ha så kul när man gick runt och hämtade olika matvaror liksom. Det var dock mindre kul när en gammal tant trodde att Ängla var Denise och mitt barn, inte så kul kanske men rätt fint på något vänster.

"Okej, har ni med er allt?", jag kollar mot Denise över bilen, hon nickar. Jag sätter mig ner i bilen och vänder mig mot Ängla "Är bältet på?".

"Japp", hon ler medan hon nickar.

Ytterligare några minuter senare svänger vi in på Denise gata, Ängla har somnat och Denise lutar huvudet mot fönsterrutan. Hon vaknar dock till liv när vi kommer fram till deras hus.

"Du kan svänga in och stanna här", säger hon och använder handen för att visa vart jag ska svänga. När jag stannat bilen knäpper hon upp bilbältet och öppnar bildörren, men hon stänger den inte utan går fram till taxin som står parkerad på uppfarten.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag får av mig bilbältet jag med och öppnar bildörren. Jag får ut Ängla ifrån bilen och bär henne med vänstra armen, hon väger knappt någonting. Hon vilar sitt huvud mot min axel.

Jag vänder mig mot taxibilen och får syn på Denise som står och kramar om en kvinna. Hennes mamma kanske? Nej hon låg ju inne på sjukhus. Jag får ögonkontakt med kvinnan som säger något till Denise, som sedan vänder sig om mot mig. Hon vinkar lite med handen mot henne själv, jag börjar gå mot dom.

Denise kommer halvvägs och möter mig vid uppfarten, jag kollar förvirrat på henne.

"Det är mina föräldrar", säger hon tyst och ler mot mig. Jag nickar långsamt och besvarar hennes leende, hon verkar lycklig.

Vi kommer fram till taxibilen och jag får ögonkontakt med Denise mamma igen, hon ler varmt mot mig.

"Hej, Noel antar jag?", jag nickar som svar på hennes fråga "Trevligt att träffas! Jag är Annika, Denises mamma". Hon har en slags sjal runt huvudet.

"Detsamma", jag ler mot henne.

En man kommer ut från passageraresätet, han precis som Denise mamma ler när han får syn på mig.

"Tja! Johan heter jag", han sträcker fram ena handen som jag tar emot och hälsar på honom "Du verkar fått båda mina döttrar att fatta tycke för dig allt". Jag skrattar lite när jag kommer på att jag bär på Ängla.

"Men du Noel, vi hade precis tänkt äta så du får gärna stanna kvar. Som tack för hjälpen", säger Annika och leendet försvinner inte från hennes läppar. Jag kollar lite mot Denise, hon ler bara mot mig. Jag nickar långsamt.

"Okej, visst".

———————————————

Sååå vad tycker ni om boken hittills? Tack för 3k btw <3