Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 11 - Noel

"Hon är världens snällaste, jag lovar", Denise kollar upp på mig med hennes fina leende. Jag har fått reda på att hennes lillasyster heter Ängla, är 6 år och går i en förskola inte för långt ifrån hennes hem.

"Jag tror dig", jag skrattar lite och besvarar hennes leende. Vi svänger in vid en korsning där man kan välja att svänga vänster eller gå rakt fram, jag kan se ett enplanshus och en liten lekplats. Jag antar att vi är framme.

Jag blev faktiskt lite förvånad, förut på tåget, när Denise tog min hand när vi skulle lämna det. Positivt överraskad. Hennes hand ligger fortfarande kvar i min, och har gjort det hela vägen från tunnelbanan. Men det känns rätt, att hon och jag ska hålla hand.

"Det är den här avdelningen", hör jag Denise säga och jag dras tillbaka till verkligheten. Hon släpper min hand när hon ska öppna ytterdörren och jag känner hur det blir kallt, där hon tidigare haft sin varma hand.

Hon öppnar dörren lite och håller upp den åt mig, men går in före mig. Hon torkar av sina skor lite på dörrmattan innan hon går fram till en utav dörröppningarna. Hon verkar prata med någon.

Jag kollar runt lite i rummet jag befinner mig i, jag bara antar att det här är kapprummet. Det är fullt med krokar och bänkar, det hänger en namnlapp över varje krok. Mina ögon sveper över namnlapparna tills jag får syn på 'Ängla'. Jag kollar tillbaka mot Denise, som fortfarande står och pratar med någon. Hon lutar sig lite mot dörröppningen.

Jag går fram till henne och märker att hon pratar med en svarthårig tjej som verkar vara typ i vår ålder. Hon ler mot mig. Jag lägger ena armen mot Denise axel så jag stödjer mig mot henne. Jag märker att hon kollar ner i marken och rodnar.

"Vart är Ängla?", frågar jag, som om jag kände hennes lillasyster.

"Jag ska hämta henne åt er", säger den svarthåriga tjejen, hon höjer lite på ögonbrynen och kollar på Denise som skakar på huvudet, innan hon försvinner iväg.

"Vad var det där om?", frågar jag förvirrat och känner hur mina ögonbryn dras ihop lite. Hon kollar upp mig och möter mina ögon en sekund innan hon kollar bort och rodnar igen. Jag skrattar lite "Vadå?".

"Nej ingenting", svarar hon tyst. Hon kollar på mig igen "Ingenting". Hon drar lite av håret bakom ena örat, hennes blick ligger fortfarande på mig.

Jag hinner notera hur nära vi står varandra innan jag märker att den svarthåriga tjejen kommer tillbaka, men denna gången håller hon en liten blond tjej i handen. Ängla, och jag överdriver inte när jag säger att hon ser ut som en riktig ängel.

"Så, samma tid imorgon också antar jag?", frågar hon och kollar på Denise som nickar.

"Alltid samma tid", svarar hon.

"När kommer Annika hem?", fortsätter hon fråga och kollar lite ledsamt på Denise.

"Hon kommer hem i veckan", svarar Denise och ler lite mot tjejen. Jag står bara som en borttappad hundvalp, jag har ingen aning om vad det är dom pratar om. Det rör mig inte heller så jag frågar inte om det.

Tjejen besvarar hennes leende och nickar lite, innan dom säger hejdå till varandra och hon försvinner iväg. Denise möter mina ögon en sekund innan hon kollar ner på hennes lillasyster. Hon tar hennes hand och går bort till en av krokarna med Änglas namn över, hon räcker Ängla ett par byxor hon börjar ta på sig. Denise sätter sig på bänken under alla krokar.

"Ängla?", frågar hon och lutar sig fram lite. Ängla kollar upp på henne.

"Vadå?", jag går lite närmare.