Du och jag

Kapitel 2

Casper sköt igen kökslådan. Ljudet fick minnena att komma tillbaka. Doften av blod och döda kroppar. Ljudet av en pistol som avfyrades. Synen av sina föräldrar. Trots att det gått två månader kändes det fortfarande som igår. Han skakade på sig. Han fick inte bryta ihop. Han var tvungen att vara stark, för Mollies skull. Om han bröt ihop hade hon inget som höll henne uppe, och hon var redan så nära att brista. Hon var så liten, endast 10 år, men ändå var hon så stark. Hur kunde han missat att hon var så här stark innan allt detta? Hur kunde han inte brytt sig om henne innan detta? Han tog upp smörkniven från bänken och gick till bordet där Mollie redan satt och väntade.

"Vill du ha juice?", frågade han och sköt juicepaketet mot henne. Hon nickade och hällde upp juicen i sitt glas. Sen tog hon en bit bröd och bredde på smör med försiktiga rörelser. Casper satt och kollade på henne, mindes tillbaka till när deras föräldrar hjälpt henne bre sina mackor för att hon varit för liten. Mindes tillbaka ännu längre till när han hade varit så liten och det hade varit han som varit för liten för att bre sina mackor. När hans pappa hade lärt honom att cykla, när hans mamma hade lärt honom att läsa. Fler och fler minnen kom tillbaka och med dem kom saknaden. Han kände några få ensamma tårar rulla nerför hans kinder.

"Casper?", Mollie tittade undrande upp på sin bror. Han väcktes ur sina tankar och såg på henne. Han tog upp sin hand och torkade bort tårarna från sina kinder.

"Jag bar saknar mamma och pappa.", svarade han henne. Hon sträckte sig efter sin brors hand och tog tag i den.

"Det är okej", sa hon, "jag saknar dem också."

De satt så en stund. Höll i varandras händer, hennes lilla i hans stora. Kände kärleken från varandra. De förstod varandra, de hade båda varit med om samma sak. Deras band var så starkt att de fanns få saker som kunde bryta det, få dem att lämna varandra.

Resten av dagen gick utan några större händelser. De tog en promenad genom parken och tittade på de färgglada löven som föll ner från träden. När de kom hem igen gjorde Casper varm choklad åt sin syster som kröp ner under en filt i soffan. De satt och pratade och skrattade och innan de visste ordet av det var det dags att gå och lägga sig. Casper följde Mollie till hennes säng och bäddade ner henne. Han gav henne en puss på pannan och strök henne över håret. Han fortsatte stryka henne över håret ända tills han kunde höra hennes andning bli lugnare och han var säker på att hon somnat. Han hade velat sitta här för alltid, utan att behöva tänka på allt annat, men det var inte så det fungerade. Imorgon var han tvungen att gå tillbaka till skolan igen för första gången sen det hände. Hans vänner och klasskamrater trodde att han hade åkt bort till USA och gått på skola där de senaste två månaderna. De kunde inte få veta vad som hade hänt, hur han hade förändrats. Han hade alltid varit den som umgicks till sent på kvällarna, den som alla ville vara vän med och som kunde bli tillsammans med vilken tjej han ville. Han kunde inte riskera att förlora allt detta. Om folk fick reda på det skulle han bli killen som alla tyckte synd om. Den folk skulle hålla sig borta från för att de var rädda att de skulle råka säga något som sårade, de skulle bara vara tysta istället. Han kunde bara inte riskera det. Det bara gick inte.

Efter en stund gick han och la sig i sin egen säng. Han tog upp sin bok och fortsatte läsa. Han hade aldrig varit den kille som brukade läsa, men nu var det vad som fick honom att ta sig igenom kvällarna då saknaden var som störst. När han läste hamnade han i en annan värld. En värld där hans problem inte fanns. En värld där saknaden inte fanns. En värld som han ofta önskade var hans egen. Han önskade att han bara hade kunnat läsa i all oändlighet, för då skulle han aldrig behöva känna av sorgen och smärtan som fanns i hans egen värld.

Tillslut la han ner boken, släckte sänglampan och slöt ögonen.