Felixs perspektiv:
Oscar kollade på läraren förvirrat men sa inget. Hans ögon såg lite röda ut, han blinkade dubbelt så mycket än vad han brukar.
"Lyssnar du på mig?" Frågade Ogge som satt bredvid mig, med Oscar bakom honom. Jag kollade på honom och blinkade några gånger, men min mun kunde inte öppna. Min hjärna sov samtidigt som den dagdrömde.
"Har du sovit något?" Frågade Ogge mig. Jag bara nickade långsamt. Det var inte en lögn, jag hade somnat vid fyra, för att sedan stiga upp klockan sju med en illa mående känsla.
Jag kollade bakom honom igen på Oscar, han låg nu ner på bordet med hakan mot sin hand. Hans ansikte visade hjälplöshet. Något i mig fick mig att vilja gå och krama honom, medan jag fick en fruktansvärd känsla i magen. Snabbt tittade jag bort från honom och ner i matte boken som låg öppet fast inte ett ända tal nerskrivet. Det var inte en bra idé att försöka börja jobba då min hjärna långsamt var på väg att stänga av sig själv utan min vilja. Ogge hade gett upp att försöka prata med mig och fortsatte med hans arbete.
Några timmar senare:
"Hey Felix?!" Ropade någon, snabbt kände jag igen rösten och vände mig om, precis som jag trott sprang Oscar emot mig. Jag stannade och väntade på att han skulle komma ikapp.
"Hej!" Sa han och log svagt. Jag nickade och gav ett litet leende tillbaka.
"Är du färdig med Svenska uppgiften?" Jag skakade på huvudet och suckade djupt.
"Nope inte ens nära, Dudå?" Han skakade på hans huvud och kollade ner i marken. En tystnad la sig över oss, jag hade alltid hatat dessa tystnader som alltid verkade komma när vi gick tyst bredvid varandra. Jag kände mig tvingad att säga något, även fast det var idiotiskt.
"Björns samtal dödade mig idag." Sa jag, Oscar nickade bara till svar.
"Fett jobbigt att han går igenom samma sak, typ varje vecka som han tror vi är ett par idioter." Sa jag, det kändes som om det var en annan röst, en annan hjärna som sa allt som kom ut ur min mun.
Björn säger bara sanningen. Han på pekar det du alltid försöker ignorera, för du vet att det är sant.
Oscar började prata på hur jobbig Björn var, och jag försökte skaka iväg rösten och lyssna på Oscar istället. När vi kom till stället där vi skilde på oss sa han snabbt,
"Hejdå." Och gick snabbt iväg, jag suckade och svarade till ingen,
"Herrå." Min röst var så tyst att det nästan blev en viskning. Mitt fula gamla röda hus stod en bit bort. Jag hade sett det där huset för många gånger i mitt liv. Det var snart jullov och jag var osäker på om jag hellre ville vara i skolan eller hemma. Båda ställena verkade lika värdelösa och jobbiga. Det är inte så att jag har dåliga föräldrar, de kan bara vara ibland lite stränga och missförstående.
Det är hela ditt jävla liv, missförstående och minst lika värdelös som huset, som lär falla ihop vilken sekund som helst.
Jag blundade och försökte tänka på något annat, min första tanke var choklad. Längtan till chokladen jag visste jag hade kvar var tillräckligt till att få mig att börja springa emot huset jag kallar hem.
Mitt blåa och gröna rum var kallt och verkade ha gett upp på livet. Rummet var fullt av saker från min barndom jag inte blivit av med. Jag satte mig på min säng, och stirrade på ett par smutsiga kalsonger som lång tvärs över rummet. Min syrra smällde upp dörren och sprang in, hon slog till mig hårt på axeln och skrek,
"MAT!" Min blick for till henne, jag suckade trött och hon skrek igen,
"DET ÄR MAT FEEEEELIX!" Jag nickade och ställde mig upp.
"KOM DÅ!" Skrek hon igen och slog mig en till gång på mitt knä, för att sedan springa iväg igen. Min syrra är bara åtta men har varit starkare än mig så fort hon fattade vad hennes händer var. Jag vet inte om det betyder att hon är extremt stark eller att jag är svag. Innan jag hann tänka mer hörde jag skrik igen,
"JAG SA TILL HONOM MEN HAN LYSSNAR INTE!" Min syrra skrek troligtvis till min mamma.
"Jesus." Mumlade jag medan jag gick till köket.
Efter middagen:
"FELIX DET ÄR TILL DIG!" Skrek min syrra med hennes iPad på högsta volym. Jag sprang till hallen och såg Oscar stå där. Han stirrade på min lilla syster som låg tvärs på soffan med bara uppe delen av hennes bikini. Jag reagerade snabbt och la mig hand för hand ögon. Han log svagt och skrattade nervöst. Jag kunde känna värme spridas i mitt ansikte, medan jag ledde honom runt hörnet.
"Förlåt." Sa jag nervöst han log och nickade.
"Felix är det du? Kan du hämta toapapper?" Ropade min mamma, mitt ansikte måste säkert extremt rött. Jag lämnade honom för att hjälpa mamma. När jag kom tillbaka några minuter senare stod Oscar pressad mot väggen med stängda ögon. Min lilla syster sprang runt rummet med pappa som stod vid en köksdörr och fixade något.
"Pappa, verkligen? Vi har en gäst, kan du ta hand om Dix?" Pappa kollade inte ens på mig men tog upp Dix som skrek och slog honom på ryggen. Jag tog Oscar in i mitt rum, han pustade ut och log mot mig svagt.
"Tack."sa han och andades ut. Snabbt kollade jag iväg och såg mig själv i spegeln mina kinder var knall röda.
"Förlåt." Sa jag tillbaka.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Ny bok!
Detta är en sann berättelse, det är min berättelse.📖
(Eller en del av min berättelse)
Om du gillade detta kapitel får du gärna klicka på stjärnan eller lägga en kommentar, så jag får veta⭐️💬
Hejdå!❤️❤️
DU LÄSER
Rädda mig ~ Foscar ~
Fanfiction"Rädda mig från smärtan Felix!" Han grät med hans röst full av smärta. "Hur ska jag rädda dig när jag inte kan rädda mig själv?" Frågade jag med tårar rinnande ner för mina kinder Varför verkar det som att man faller för alla man inte kan ha? (Sväro...
