Worth the wait?

Kapitel 1

-Omars perspektiv-

Jag lutade huvudet mot Adams tygbeklädda bröstkorg och drog en djup suck. Här skulle jag kunna stanna för all framtid. Jag vred sakta huvudet upp och kollade in i de gröna ögonen. Hans ögon. Han smekte sakta med sina fingrar i kringliga mönster på ovansidan av min hand. Vi låg på Adams säng och lyssnade på höstregnet som smattrade mot fönsterrutan. Ingen av oss sa någonting men tystnaden var behaglig. Jag kände Adam borra in näsan i mitt hår och jag njöt av att känna hans närhet. Plötsligt bröt han tystnaden. "Måste inte du gå nu?" viskade han mot mitt hår. Jag kollade på klockan på väggen över hans säng och det var sant, jag var tvungen att gå nu för att hinna till replokalen i tid. Sakta reste jag mig ur hans trygga famn och tog mig fram över golvet, mot dörren med Adam tätt bakom mig. Vi fortsatte uppför trappan och gick upp från källarvåningen där Adam hade sitt rum. När vi gick förbi köket kom Adams mamma ut. "Ska du redan gå?" frågade hon och la huvudet på sned. "Ja, jag måste till repet i tid" sa jag, log och slängde väskan över axeln. "Okej, så synd. Jag som precis börjat med maten" sa hon och vände tillbaks in i köket. Adam följde mig till dörren och betraktade mig med besvikna ögon medan jag knöt mina sneakers. "Du måste ju komma tillbaka snart" sa Adam och jag kollade upp på honom, "Såklart, killarna tror att jag ska till Göteborg på tisdag men jag åker på onsdag istället" svarade jag och log. "Bra" sa Adam och hans ansikte sken upp. Han log ett så brett leende att det bildades små gropar i hans kinder. Jag kunde inte låta bli att iakta hans vackra leende, gröna ögon, fräkniga näsa och smålockiga ljusbruna hår.

Han drog in mig i en mjuk kram och jag borrade ner mitt ansikte runt hans varma hals. "Vi måste prata om oss, hur det ska bli" viskade jag tyst i hans öra . "Det kommer ordna sig. Fokusera på din karriär. Jag kommer alltid finnas här" sa han självsäkert, tryckte sina läppar mot mina och kysste bort alla min tankar. När vi tillslut släppte taget om varandra sträckte han fram ett stort svart paraply, jag pussade honom på kinden av omtänksamhet. Det sista jag såg innan den blå trädrörren slog igen var han blickande gröna ögon. Jag steg ut i regnet och värmen från Adams kropp rann av mig direkt. Jag huttrade till, fällde upp paraplyet och började gå igenom det lugna villaområdet mot närmaste busshållplats.

Det var många tankar som snurrade runt i mitt huvud. Så många lögner till så många människor jag tycker om. Men jag vet inte hur jag ska berätta, varken för mina föräldrar eller mina vänner i bandet. "Hej, btw så är jag tillsammans med en kille och har varit det i flera månader utan att säga något till er" Inte precis.
Jag önskar att jag kunde våga tro på mig själv, vara lika självsäker som Adam är. Eller kunna bygga upp samma självsäkra fasad kring det hela. Jag vet inte vart jag ska hitta modet. Jag vill ju visa för hela världen vilken underbar person Adam är. Men samtidigt vill jag ha honom för mig själv, gömma honom från kamerorna. Gömma honom från en del av mitt liv. Adam bryr sig inte på utsidan, han säger "att bara så länge du är min". Men innerst inne vet jag hur väl han vill det, att vara ett offentligt par, kunna gå och hålla varandra i handen vart vi än är. Jag är kluven på mitten av en stor vass kniv med besluten på varsin sida.

Plötsligt var bussen framme vid hållplatsen jag skulle av vid, så jag tog alla mina grejer och gick ännu än gång ut i regnet. Som tur var låg hållplatsen nära den replokal jag skulle träffa killarna i. Jag småsprang mot den stora porten och tryckte upp den.