Smakprov från den dystopiska deckaren Algblomning

Utdrag ur Algblomning, Kapitel 1

Försäljning av födoämnen utanför stadens kontroll är absolut förbjuden. Alla försålda livsmedel måste vara provade och märkta med stadens sigill. Importerade varor måste transporteras av staden godkända importföretag och även oregistrerade transporter av registrerade företag ska beslagtas och spåras. Alla livsmedel av okänt ursprung ska brännas. Alla individer som smugglar in varor ska straffas med utvisning och i fall av cyanoförgiftning först åtalas för vållande till annans död. Smugglare på flykt må skjutas på plats.

Centralpolisens allmänna direktiv, paragraf 14

* * *

Bostadstunneln var helt folktom när polisstyrkan drog in på den smala gatan under marknivå. Sex poliser i bredd i tredubbla led, alla med stormuniformer och uppkopplade hjälmar för kommunikation inom truppen samt med centralkommandot. Centralinspektör May Born från säkerhetsroteln gick tio steg bakom dem, som regelboken föreskrev. Hennes mörkgrå dräkt med Cepo-märket omsorgsfullt påsytt var klanderfritt struken. Det svarta, raka håret var bakåtkammat vilket fick hennes bleka hy att verka ännu blekare i tunnelns konstgjorda ljus. Pupillerna i hennes grågröna ögon blev större när hon spejade in mot skuggorna i den tomma gränden. Efter att ha beordrat halt blundade hon och tog ett djupt andetag. Det här uppdraget måste lyckas. Att ta rätt beslut vid rätt tillfälle på fältet var något som hon tyckte att hon var bra på, men hon hade nyligen fått varningar för sitt arbetssätt. Hon måste få godkänt i nästa utvärdering. May tittade upp igen.

I korsningen bakom henne var några ordningspoliser posterade för att hålla obehöriga borta så länge som aktionen pågick. I ögonvrån såg hon solen bryta igenom molnen och lysa upp kupoltaket högt däruppe, men det var inte tillräckligt för att ersätta tunnelbelysningen på den här nivån. Hon tog några steg åt sidan för en sista avstämning med centralen, men snäckan i hennes öra sprakade bara. Hon förbannade byråchef Attle som valt tidpunkten – strålningen från atmosfären började bli för intensiv så här dags på dagen. De fick klara sig själva den här gången.

May bestämde sig för att inte förlora tid, trängde sig fram i täten och dirigerade hälften av styrkan till den västra huskroppen i Malttunneln och hälften till den östra. Hon anslöt till den västra sidan – tipsen pekade ut den som det troligaste tillhållet för smugglarna.

Sjöstaden gjorde verkligen skäl för namnet, hon kände fukten tränga igenom den tjocka rocken. Bristen på fungerande ventilation medförde också en stank på den här nivån som hon hade svårt att stå ut med. Om insatsstyrkan kunde avvisa dessa råttor till underjordare som försökte smuggla in varor via den här stadsdelen skulle hon kunna vara tillbaka på stationen till eftermiddagskaffet. Det behövde hon, och sedan en tjänstgöring där det gick att se himlen, inte som i dessa deprimerande bostadstunnlar. Men allt hängde på hennes insats här.

May tog sig fram till truppledaren och sneglade på hans namnskylt. Gruppchef Harke ställde sig i givakt. Svetten hade brutit fram på hans panna och blicken flackade. Hon koncentrerade sig och kände att han behövde glasklara instruktioner, troligtvis var han nyligen uppflyttad till denna position. Hon torkade sig om pannan med en näsduk och nickade åt porten närmast.

"Centralen rapporterade att den misstänkte gick in där för en halvtimme sedan", sade hon med en intränad, genomträngande stämma. "Jag vill ha ut inkräktarna inom fem minuter. Värmesökning, ultraljud, rök, drönare, sprängmedel. Använd alla medlen om nödvändigt, i den ordningen. Verkställ!"

Harke bekräftade ordern och inledde operationen. Ingen av detektorerna visade dock något och drönarens styrsystem stördes ut av den starka middagsstrålningen. Efter att May godkänt det sprängde styrkan porten och truppen begav sig in. May stod kvar på utsidan och hörde dem ropa order och svar till varandra när de tog sig genom hyreshusets bottenvåning. Sedan blev det helt tyst. Hon gick fram till porten men inget av de upprepade anropen från henne besvarades av styrkan. Inte minsta ljud hördes inifrån den öppna porten till byggnaden. Den avlånga hallen innanför låg i mörker, bara ett svagt ljus längst in mot innergården syntes.

Förbannad på polisernas ineffektivitet drog May sitt tjänstevapen och gav sig in i byggnaden på egen hand innan truppen på andra sidan tunneln hann komma till undsättning. Hon tvekade ett ögonblick, men rörde sig sedan ljudlöst genom den mörka yttre hallen och ut mot ljuset på innergården. Väl framme stannade hon upp – det var fortfarande rök kvar i luften och hon behövde studera platsen noggrannare innan hon kunde röra sig framåt. Hon skulle vara inom synhåll för andra och hon var inte dumdristig, men hon hade inte heller råd med underordnades misstag om hon skulle få en ny placering godkänd. Hon ville stanna i säkerhetsroteln men avancera till högre våningsplan. Nu hade hon chansen att visa vad hon klarade på egen hand, vilket var så hon ville ha det.

När sikten ökade smög May sig sakta ut på gården, men det hon såg fick henne att huka och ta skydd bakom en pelare. Alla medlemmarna i attackstyrkan låt orörliga på mage i ett par decimeter djupt vatten på innergården. Hon började andas forcerat i den unkna lukten och tittade sig oroligt omkring. Väggarna dröp av fukt, alla fönster mot gården var tillbommade sedan länge och inga andra människor syntes till. Det enda som hördes var ljudet från glesa vattendroppar när de föll från tunnelns tak och nådde vattenpölen vid hennes svarta stövlar. Hon tog på sig sina blåtonade hologlasögon med inbyggt sikte som var synkroniserat med hennes handvapen.

Efter att ha suttit helt still på huk och spanat en lång stund skymtade hon till sist en figur som sakta började röra sig uppför den mörka husväggen, upp mot barriären till överjorden, mot kupolfönstren högt där ovanför. Hon reste sig försiktigt, tog fram sin pistol, siktade noggrant med stöd mot pelarens sida, kramade sakta avtryckaren och sköt två skott innan hon släppte efter med fingret. Figuren föll ner likt en spindel som tappat tråden och landade med ett förvånansvärt litet plask i det grunda vattnet.

May såg sig noga omkring och gick sedan fram till den fallne som låg livlös med huvudet neråt. Hon vände med en grimas på kroppen så att det uttryckslösa ansiktet kom uppåt. Det var ingen underjordare eller besökare. Den ljusa ansiktsfärgen, de blå stirrande ögonen, det rödlätta håret och de eleganta stadskläderna som skymtade under den egendomliga specialdräkten avslöjade mannen som någon av hennes egen sort, från hennes egen stad. En privilegierad. Hon hade valt fel uppdrag att briljera på.

 [. . . ]