Så länge livet ler (The Fooo fanfiction)

Kapitel 12

Detta är det sista kapitlet. Sen kommer jag skriva en ny som heter "One Word" som handlar om Omar ♥ 

------------------------------------------------------------------------------

PIIIP! PIIIP! Skola igen... Jag mådde inte bra efter det som hände igår. Sofia fördes till sjukhuset. Dem sa att det var 99,9% att hon inte skulle återställa sig efter det som hänt. Jag går upp och drar på mig ett par vanliga svarta jeans och en vit tröja. Tårarna rinner ner från mina kinder. Fan, jag mår skit efter det som hänt Sofia! 

---------------------------------------------------------------------------

Sofias pov:

Jag stänger  mina ögon och möts av den mörka döden. Äntligen skulle jag få dö... Mitt i mina tankar öppnas dörren och jag kollar upp. Omar, Felix och Ogge kommer in.

- Hur mår du? Frågar Felix oroligt. 

- Vart är Osca?r Frågar jag. 

- H-han... Eh... Svarar Omar och kollar på Felix och Ogge som kollar på Omar. 

- Han kommer, säger Felix snabbt. 

Jag vill verkligen träffa Oscar nu. Även om han ljugit... 

- Jag vill verkligen träffa honom nu, säger jag. 

Dem nickar. 

- Jag ringer Oscar och säger att han får skynda sig, säger Ogge och försvinner bort. 

10 minuter senare kommer Ogge in med Oscar bakom sig. Oscar springer direkt till mig. Hans ögon var blodröda och tårar rann sakta ner från hans kinder.

- Varför Sofia? Varför? Frågar Oscar och torkar bort en tår från min kind. 

- Jag... Du vet att jag inte mår bra... Snyftar jag fram. 

- Jag kommer inte klara mig utan dig. Du betyder allt för mig, säger Oscar. 

- Och för oss, säger Omar. 

Jag får fram ett litet leende. 

- Oscar... Får jag fråga dig en sak? Frågar jag med skaig röst.

- Ja, vad som helst, svarar Oscar. 

- Varför har du ljugit för mig? Frågar jag. 

Oscar får en orolig blick. Sen biter hans sig i underläppen och kollar mot killarna. 

- Snälla Oscar... Ber jag. 

- Det är... Kompliserat, svarar han. 

- Ljug inte för mig igen... Säger jag. 

- Mamma och pappa utnyttjar mig... Säger Oscar tyst. 

- VAAA?! Frågar jag och killarna i mun på varandra. 

Oscar nickar och kollar ner i golvet. 

- Varfö?r Frågar jag oroligt. 

- Dem skulle göra... 

Oscar tar ett djupt andetag och fortsätter. 

- Hemska saker med dig, säger han. 

- M-med mig Frågar jag. 

- Ja... Jag ville inte att något hemskt skulle hända dig... Därför ljög jag... Svarar Oscar. 

Oscars pov

- Varför berättade du inte det? Frågar Sofia. 

- F-för att...  Börjar jag. 

Jag har inte berättar detta för killarna men dem måste få veta. 

- För att? Frågar Sofia. 

Jag är tyst och kollar ner i golvet. 

- Snälla Oscar... Kan du berätta? Frågar Sofia.

Jag nickar och tar ett djupt andetag. 

- Jag kan int!e Det gör så jävligt ont inne i mig, Sofia Jag kan inte berätta sanningen. Det gör så jävla on!t Får jag fram. 

- Oscar... Gör det, ber Sofia. 

Jag skakar på huvudet. Jag kan inte berätta sannigen. Jag vill inte hamna där Sofia en gång kommer att vara om hon fortsätter 

Omars pov

Oscar rusar ut från sjukhuset. Jag och Felix stannar kvar med Sofia. Hon gråter. 

- Är du oke?j Frågar Felix.

Sofia skakar på huvudet. 

- Jag mår skit, Får hon fram. 

- Allt kommer bli bättre, säger Felix.

Sofia nickar. Hon stänger ögonen sakta. 

- Tack för att ni gjort mitt liv bättre. Är det sista hon säger innan hjärtmaskinen bredvid henne börjar pipa. 

En massa sjuksköterskor kommer in. Oscar och Ogge kommer in efter alla. Vi blir utskickade. 

2 timmar senare

Sätt på Volcano med The Fooo 

En sjuksköterska kommer ut till oss. Oscar är helt förkrossad. Han gömmer ansiktet i händerna. 

- Tyvärr... Men hon klarade sig inte, säger sjuksköterskan som presenterat sig som Lina. 

Oscar börjar gråta mera. Ogge och Felix har också tårar. Jag med. Lina går iväg. Vi åker hem och regnet faller ner. Det är som att himlen också gråter och fäller tårar. Någon som vi älskar har just gått bort. Vår bästis lillesyster. Vår sis. Vår sis som aldrig kommer komma tillbaka... 

4 veckor senare

Oscars pov

Vi är på väg till en kyrka där Sofias begravning höll till. Mamma och pappa var redan där. Jag har så stora skuldkäslor att jag inte berättat sanningen för min lillesyster.

- Tänker du berätta sanningen? Frågar Ogge. 

Jag rycker på axlarna. Jag vet inte om jag vågar... Men hon måste få reda på hela. Hon är redo och fon förtjänar att veta sanningen. Begravningen börjar och mina tårar tar aldrig slut. Den senaste månaden har vi inte fått något gjort. Daff fattar varför... Så han ger oss ledigt. Foooers kommer såklart fram till oss på stan och sånt men inte lika glada som alltid. Jag går fram och ställer mig vid mikrofonen. 

- Sofia. Jag saknar dig sjukt mycket Jag... Jag kan inte fatta att du är borta! Du betydde allt för mig! Börjar jag. 

Jag snyftar. 

- Du förtjänar att veta sanningen... För jag har stora djupa sår i  mitt hjärta... Jag har skuldkänslor för att jag ljugit! Säger jag. 

Jag tar en paus... 

- Du ska få reda på sanningen... Just nu... 

Jag är tyst en stund.

- Mamma och pappa slår mig och snart tänker jag vara med dig... Vi kan vara tillsammans... Vi kan vara fria... 

__________________________________________

Och där tog den slut... Vad tycker ni om den? Inget illat menat till Oscar men jag kom inte på något annat.