Kriget om Nithia

Kap 1

Anya
"Jag, Anya Warg tänker åka på semester med mina vänner, med eller utan er tillåtelse!" Säger jag hastigt utan att riktigt tänka mig för. Jag tittar in i min mammas mörkblå ögon och funderar över hur jag kan ha fått gul, gröna ögon istället för blåa som båda mina biologiska föräldrar har. Min fosterpappa, Jamie stryker sig över sitt korta blonda hår. Han stirrar på min höft, precis som om jag skulle ha en kniv eller dolk där. Vi bara står där och stirrar på varandra.

Tillslut säger mamma: "visst, åk du" med en lägre röst än vad hon brukar ha, "det är väl dags". Jamie vänder sig om och går med tunga steg emot köket. Innan han går in i köket, vänder han sig om igen och säger: "tro på din kraft". Mamma ställer sig imellan mig och honom och jag hinner inte fråga vad han menar. Jag ser väl ut som ett stort frågetecken enligt henne. Tänker jag  och avbryts av att hon säger: "han har inte tatt sin medicin". Jag kliver ut i hallen, sätter på mig mina gympaskor och min mörkblåa jacka. När jag öppnar dörren med packningen i handen ser jag att det är fullt solsken. Mina vänner Annie, Toby, Lizzie och Jacob står redan och väntar på mig. "Vad tog så lång tid?" Frågar Annie, "hindrade din styvpappa dig eller?". "Nej han gick in i köket och brydde sig inte" vi fnissar till lite. Toby öppnar en bildörr och går in och sätter sig. Lizzie går också in och vinkar att vi ska följa med.

Efter en ganska lång bilfärd genom skog och åkermark, kör Tobys mamma in på en liten stig som leder till en lägerplats. När vi lagt in det vi ska och fått upp tält och sånt, ber Jacob mig att följa med ner till sjön, inte långt från lägerplatsen, och hämta vatten. Jag rodnar lite men lyder och följer med. Vi går nerför den steninga stigen och jag känner hur min puls går snabbare och snabbare. Då vi kommit ner till vattnet, sätter sig Jacob som en hund och börjar dricka. Jag hinner inte göra en min innan vi hör skrik från lägerplatsen. Vi springer upp för backen och framför oss ser vi två stora vargar, en grå, brun med lysande gula ögon och en svart som natthimlen med blåa glittrande ögon. De står mitt framför Toby och Annie som bara står och darrar, Lizzie har klättrat upp i trädet och sitter och skakar varenda gren. Den gråa av vargarna tittar på mig och Jacob och jag ryser i hela kroppen. Jacob går fram och jag ser att vargens tänder blir kortare, den sätter sig på hasorna och pälsen ändras till kläder. Annie skriker till igen, men jag står där helt paff. Det var varulvar som min mormor berättade för mig om när jag var liten, efter att min pappa hade försvunnit. Pojken, kanske runt 16-17 år reser sig upp från sin hukande position och börjar prata med Jacob. "Vi har blivit skickade hit för att hämta dig, Alfaa vill ha dig hemma, prins Jakie" säger han och ler lite. Jag står fortfarande som i trans och märker tillslut att den svarta vargen har förvandlats till en svarthårig flicka och att alla runtomkring mig står och stirrar. När jag tittar ner för att undkomma deras blickar ser jag att jag har vita tassar istället för armar och ben. Jag hajar till och kastar mig tillbaka. "Vad har ni gjort med mig!" skriker jag åt varulvarna, men de värkar lika paff som jag var förut. Jacob ändrar form till en stor brun varg och går sakta fram till mig. Den svarta flickan stirrar förunderligt på mig med sina blåa tindrande ögon. Hon stirrar på mig som om hon aldrig hade sett en varulv, men hon är ju en själv. "Hon är en ensamvarg" säger den brunhåriga pojken till Jacob och fortsätter: "det har inte fötts några ensamvargar på över hundra år". Jag blir lite konfunderad över vad de menar, men innan jag hinner fråga, förvandlas jag tillbaka till människa igen. "Vi tar med henne tillbaka till flockhuset" säger Jacob och tittar förundrat på mig. Han byter tillbaka till människa och går fram till mig. "Vi får ändra deras minnen" fortsätter han och pekar på Lizzie, Toby och Annie.

Efter att flickan, pojken och Jacob ändrat Lizzies, Tobys och Annies minnen, byter de till vargar. "Hoppa upp på min rygg" säger Jacob och böjer sig så jag kan hoppa upp. När jag väl är uppe springer Jacob och de andra två vargarna iväg från människobarnen innan de hinner vakna. Jacob springer med långa, snabba steg och ser till så att jag sitter kvar. "Jag heter Jane, och den gråa vargen heter Seb och är min mate" säger flickan medan de springer genom skogen. Jag tittar på Jane och sedan på Seb och sedan på Jane igen. "Du har ju redan träffat Jacob, alfa prinsen" fortsätter hon och jag ser i hennes ögon att hon ler mot mig. Jacob hoppar över en stock och jag är nära på att trilla av men lyckas hålla mig kvar. Jag ser en stor stuga lite längre fram i skogen och antar att det är flockhuset de pratade om. Jacob ökar takten och det märks att han vill hem, nästan så att han glömmer att jag sitter på hans rygg medans hans varma päls värmer mina bara ben.

När vi är framme kommer det en stor brun varg fram till oss. Den är väldigt lik Jacob, tänker jag. Jacob böjer sig ner och jag hoppar av. Han ändrar till människa igen och går fram till den bruna vargen. Vargen förvandlar sig till en mörkhårig, grönögd man. Han kramar om Jacob en kort stund, tills han ser mig. "Ta bort henne härifrån, hon är inte välkommen här!" Jag tittar ner i marken och tänker precis gå därifrån när Jane stoppar mig och Jacob säger: "hon är inte som sin pappa, jag lovar". Jag känner hur mina fötter blir till tassar och jag kommer ner på alla fyra. Det luktar annorlunda, som blod. Jag hör hjärtan slå och djupa andetag. Jag tittar på mannen och ser att han har gått ner till varg och visar tänder mot mig. "Nej, pappa nej!" Skriker Jacob. Jacobs pappa tittar på honom och slutar visa tänderna. Seb ställer sig framför mig tillsammans med Jane och Jacob. Det kommer en mörkgrå honvarg framspringandes till oss och säger: "Alfaa, två
varg-fosterföräldrar har blivit mördade!" Hon säger det snabbt så man knappt hinner med. "De letade nog efter vargen, men vad vi vet, hittade de den inte" fortsätter hon. Jacobs pappa/ Alfaa tittar på mig med orolig blick. Sedan tittar han på Jacob och säger lågt: "era vänner kommer dö". Jacob höjer blicken och vädrar i luften. Han tittar in i skogen och ändrar form till en varg. Jane, Jacob, Seb och Alfaa ställer sig framför mig och visar tänderna och morrar mot skogen. Jag ser hur det hoppar ut två vit, bruna vargar mellan träden. Den ena med lysande röda ögon och den andra med blå, lika djupa som havet. "Flash och Rix" säger Alfaa tyst så att bara jag och han hör. Den rödögde/ Flash slänger sig på Jane och börjar bita i henne. Seb biter tag i Flashs nacke och drar bort honom från Jane. Rix hade redan kastat sig över Alfaa. Det är mig de vill åt, tänker jag. Det är jag som skapar allt detta kaos. Jacob puttar på mig mot flockhuset och jag fattar direkt: vi ska gömma oss där. Medans vi springer hör jag hur fler vargar kommer ut från skogen men som tur är möter vi flera stycken som skyddar oss. När vi kommer fram till flockhuset byter Jacob till människa och springer och hämtar en väska. Han plockar på sig allt man skulle tänkas behöva för att överleva: kläder, mat, tändstickor och första hjälpen. När han plockat ihop allt springer han ut igen och jag följer efter. Vi springer in i skogen. Efter timmar av springande stannar Jacob och säger: "vi slår läger här".

--------
Denna delen är från min förra bok: Ensamvarg, men jag tänkte slå ihop de till en.