Allt är bra.

Jag såg mig omkring, överallt fanns blinkande lampor och sirener som reflekterade i regndropparna som föll. Någon skrek. Det tog mig ett tag innan jag förstod vad som hänt. Det var en bilolycka på någon stor motorväg. Ljusen kom från ambulanser och brandbilar, det var fem stycken sammanlagt. Om jag vände mig åt höger såg jag bilköer så långt ögat kunde nå. Jag försökte fråga en brandman vad som hänt, men han tycktes inte ens se mig. Olyckan var ganska självklar, En lastbil hade fått vattenplaning och störtat in i vägrenen. Tyvärr hade en personbil kommit i vägen, den var totalt krossad. Jag undrar om någon överlevt. Bilen såg på något sätt bekant ut, trots att det knappt ens gick att se vad det var för märke. Jag stod där, mitt i allt kaos och tittade stumt på, vad mer kunde jag göra?

Två från ambulanspersonalen sprang mot bilvraket där en brandman verkade få fram någon. Reflexerna på deras overaller reflekterades av ljuset från bilarna. De nästan lös av sig själv i mörkret. De hade en bår med sig. Var det en person? När ambulanspersonalen sprang tillbaka mot ambulansen låg någon på båren. Allt gick plötsligt mycket långsammare, personen på båren hade medellångt brunt hår. Hennes kropp såg trasig ut och hon hade sår från glassplitter i ansiktet. Jag var säker på att hon inte levde, men hon vände ansiktet mot mig och slog upp ögonen.

"Allt är bra nu" sade hon medan hennes matta bruna ögon borrade sig in i mig. Plötsligt var jag tvungen att kippa efter luft. Mina ben bar mig inte längre och jag föll på knä. Flickan på båren.

Det var jag.

Jag kom ihåg vad som hänt, allt föll tillbaka på sin plats med rasande fart. Jag och Abbi hade varit påväg från bion. Det var mörkt och jag körde. Vi hade en lastbil framför oss. Allt var stillsamt, regnet mot bilens plåt och det dova bruset från hjulen mot asfalten. Vi hade lett och skrattat, det hade varit så perfekt. Sen fick lastbilen framför oss vattenplaning, den tvärbromsade och gled på sidan någonstans i allt kaos hade vår bil lyckats hamna framför lastbilen. Allt gick så snabbt, allt var så suddigt. Abbi skrek, jag försökte få kontroll på vår bil som blev knuffad av lastbilen. Plötsligt small det och allt blev mörkt.

Jag såg mig panikslaget omkring, det stod tre andra personbilar som hade krockat som följd av den stora olyckan, men de verkade okej. Jag kollade efter Abbi. Var hon okej? Allt jag kunde göra var att ropa på henne och försöka lugna min skakande kropp. Jag behövde få kontroll på paniken innan den blev för illa. Plötsligt såg jag henne komma springande från vraket, lika vacker som alltid, som om inget hänt. Hennes mörka hår var torrt trots att det spöregnade. Jag fick kraft att resa mig och vi omfamnade varandra. Sedan vände hon sig och såg mot vraket där ambulanspersonalen återigen bar iväg en kropp på en bår. Det var Abbi. Hon var inte lika illa tilltygad som mig men blödde från huvudet och hade ett stort sår på magen. Jag förstod inte hur hon kunde vara så lugn. Hon tecknade med händerna på teckenspråk "allt kommer bli bra" sedan log hon mot mig. Jag nickade och viskade "ja". Sedan vände hon sig till vänster, jag följde hennes blick och såg en liten flicka. Hon hade svart rakt hår och bar en babyblå klänning. Flickan såg inte ut att vara äldre än fem år. Flickan sträckte ut en hand och log. Det var varmt och ljust kring henne. Abbi gick fram och tog hennes hand, de väntade på att jag skulle ta flickans andra hand. Med en sista blick mot olyckan tog jag flickans vänstra hand och vände ryggen till. De log mot mig och jag log tillbaka. Sedan gick vi. In i Värmen.