Den fria Viljan -en gudomlig komedi från skärselden till helvetet

39. Påsk

Det drar ihop sig till påsk och jag har anmält mig till marknaden. Jag var väldigt kluven till det eftersom jag inte visste om magen skulle hålla. Dagarna innan står jag och gör praliner och rensar i förråden . Som grädde på moset är det samling tidigt med sommartid. Det blir en bra dag men efteråt undrar jag om det var värt all stress och belastning på magen?

Anders skickar ett MMS från Finlandsbåten. Han är på kryssning med kvinnan som ska till Peru. De önskar Glad påsk och önskar jag vore hos dem. "Jag med " skriver jag tillbaka, och med det bjuder han in mig på fest. De är flera som dansar tango som ska träffas. "Jag vet inte om jag klarar det. Jag borde ta det lugnt och stanna hemma." svarar jag. "Det blir jättelugnt! Du behöver inte dansa bara umgås! Båten landar om ett par timmar sen åker vi direkt till Uppsala" Det lät verkligen lockande att gå på fest med goda vänner. Det var länge sedan jag gjorde det. Men skulle jag klara av att gå? Stressad av att behöva bestämma mig så fort tackar jag ja. Vi skulle ses vid Mariatorget och åka till hans praktik inne i stan, sova där och sen åka vidare till Uppsala dagen därpå. Jag packade lite kläder, medicin och mat och tog bussen till stan. På bussen ringer Anton och vill att jag ska komma på middag. Jag svarar att jag är bjuden på fest och han blir både arg och ledsen.

-Lova att du ringer mig iallafall!

När jag kommer till Mariatorget ringer han och säger att vi ska ses vid praktiken. Jag tar mig dit och det är redan ganska sent. Vi sätter oss och äter sallad jag med möda inhandlat på vägen och han häller upp lite vin.

-Jag köpte en present till dig, säger han och håller fram ett paket.

-Oj! Varför då? Det hade du inte behövt säger jag och öppnar paketet. Det är en dyr parfym.

-Jag ville det.

Varningsklockorna börjar ringa i huvudet. Att ge parfym till en kvinna sänder vissa signaler.

-Är du ihop med Olof? frågar han och ger mig en allvarlig blick. Jag stirrar misstänksamt tillbaka.

-Nej, vi är bara vänner. Har varit i flera år och jag tycker väldigt mycket om honom.

-Jag tycker väldigt mycket om dig också, säger han och ser mig i ögonen och jag förstår vart det barkar.

- Jag tycker om dig också, som vän, säger jag så tydligt jag kan och håller fast hans blick.

-Jag har nog kommit lite längre än så.

Jag blir trots klockorna som ringde alldeles ställd.

- Men du sa ju att du hade massor av tjejkompisar du umgicks och dansade och reste med?

-Du behöver inte svara.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Varför måste allt bli så komplicerat jämt? Det kändes som min väg i livet var minerad och hur jag än hoppade runt exploderade det hela tiden.

-Din telefon ringer, säger Anders och går och hämtar den från laddaren. Jag ser att han kollar vem det är mitt i natten och det är Anton. Jag svarar inte. Nästa mina som skulle explodera. Han skickar ett surt SMS att jag lovat höra av mig. Vad skulle jag sagt? Att han hade haft rätt? Han var inte bättre själv.

-Jag behöver gå och lägga mig nu, jag skulle lagt mig för två timmar sen.

-Okej. Jag ska bädda.

Jag tog min tablett och hoppades att vinet skulle räcka. Jag hade knappt druckit någonting, Det gjorde det inte. Tabletten tog inte och det dröjde länge innan jag somnade och vaknade tidigt av att jag frös. Jag somnade inte om och låg som vanligt i dvala och hoppades att det skulle ge hjärnan lite vila ändå. Anders fixade kaffe och jag värmde min gröt. Samtalet flöt trögt. Jag var på väg in i min bubbla igen och dessutom tvungen att höra av mig till Anton. Han var jättesur förstås och menade att jag skulle äta middag med honom istället för att gå på fest.