Den fria Viljan -en gudomlig komedi från skärselden till helvetet

7. Livets små överraskningar

"Ur helig bölja steg jag upp på stranden, pånyttfödd såsom unga träd om våren med nyutsprunget lövverk sig förnyar, ren och beredd att gå mot himlens stjärnor"( Dante- Paradiset)

Planet tog mark i Sofia och jag reste mig för och ta mitt handbagage. Jag reste alltid med liten packning och orkade inte släpa eller vänta på väskor som ibland försvann. Det var ett under att jag lyckats få med ridutrustning. Jag tog första buss in till stan till lägenheten jag hyrt. Den var fin och välstädad. Jag hade lagt in två dagar extra för att se mig om mig innan jag blev hämtad till ridningen.

Kärleken till Rafael hade varit bottenlös. Jag befann mig i paradiset när vi var ensamma. Höjdpunkten hade varit under mellandagarna när vi äntligen fått tid för varandra. Jag kom med frukost på sängen med tända ljus på brickan och satte på CDn jag bränt åt honom med kärleksballader och sen älskade vi i timmar. Efteråt gick vi på promenad med Calle i det gnistrande snölandskapet. På eftermiddagen dansade vi länge innan vi åt middag framför elden i spisen i det stora köket eller i vardagsrummet. Det var balsam för min själ och det jag längtat efter hela livet. Till slut bestämde jag mig.

- Rafael, det du frågade mig om förut, jag har tänkt på det. Jag vet helt säkert nu.

- Vill du gifta dig med mig? Frågade han undrande och hela hans väsen lyste upp.

- Ja.

- Då måste du sälja huset och flytta. Hans min var fortfarande lika frågande.

-Jag vet.

- Jag vill ha barn med dig också.

- Jag tror inte jag kan det. Det har gått tio år nu.

Efter det hade vi en underbar kväll och jag tänkte för mig själv att om jag inte blev det nu skulle jag aldrig bli det.

Det dröjde inte länge innan jag började må illa på morgonen och Rafael som klagade på att jag tappat mina former och kunde räkna mina revben blev glad att jag gick upp sex kg på sex veckor. Trots det förstod jag inte. Jag hade ju mått så dåligt så länge ändå. När jag efter lång tid bokade tid hos läkaren var det för att jag drogs med en smärtsam blodig infektion.

- Du är gravid Anna, sa läkaren efter mitt besök.

- Va? Det är inte möjligt? Sa jag chockat

- Jo. Så är det.

Hela mitt inre var i kaos och jag ringde Rafael genast för att berätta

-Jag är gravid Rafael.

-Va?

- Jag är med barn, sa jag igen och det blev knäpptyst i luren. Efter en lång stund hörde jag honom igen.

- Du måste göra abort, sa han och jag slutade nästan andas.. Även om vi gjort slut många gånger så hade vi alltid hittat tillbaka till varandra. Vi kunde ju inte leva utan varandra?

- Men jag trodde du ville ha barn? Frågade jag och det blev återigen tyst.

- Jag vill att du ringer och bokar tid för abort på en gång, sa han hårt efter en stund.

-Menar du allvar? Du har ju tjatat på mig sen vi träffades? frågade jag chockat.

- Ja

- Vill du inte ens tänka på det till imorgon? Det är ingen panik? sa jag och försökte vinna tid.

- Nej, svarade han och blodet i mina ådror kändes som att det frös till is liksom hjärtat.

- Okej. Men jag har inte blivit med barn på tio år och det här kan vara min sista chans.