Riiiiing. Riiiing. Riiiiiiiiiiiiiiiiiiing. Gå upp för fan. Jaha det förklarar ju saken, Onsdag. Jag sätter mig stelt upp i sängen och knäcker huvudet några varv, Knakeliknak. Jag genomför ett 10 sekunders yoga pass och kastar sedan dramatiskt av mig det fluffiga täcket, bara för att visa att jag är en självständig kvinna, eller något annat jag läste i något nummer av Seventeen som hade legat och skräpat under mattan.
Jag tog taffatt på mig täcket igen och omslöt mig själv med det mjuka, varma och one direction klädda tyget. Orden "Det är ingen fas" uttalade av mitt 13-åriga jag kliade under hjässan. Jag skakade bort dem och kilade med bara fötter ner till badrummet iklädd kreationen "levande Burrito"
Jag stönar trött när jag får syn på mig själv i spegeln med mitt gigantiska och ruffsiga hår, det skulle ta timmar att reda ut. Efter 25 minuter av plågsamma skrik och avryckt hår föll lockarna lätt över mina axlar.
Nu över till ansiktet, anledningen till att jag måste gå upp klockan fem varje morgon. I för sig hade jag ingenting emot det, det var rätt skönt att ha lite egentid innan man blir utslängd till en värld full av hormoner och drama, eller som det i folkmun kallas: åttonde klass. Trots bara några dagars erfarenhet av denna magiska årskurs så hade jag redan en bild av hur resten av läsåret skulle komma att se ut. Några skulle skaffa flickvänner/pojkvänner (vilket skulle betyda att dem även skulle förlora sitt v-card), fler skulle börja sminka sig, lukten av axe har aldrig varit starkare och någon skulle börja knarka.
Jag muttrade min redan färdiga samanfattning av åttan in i det iskalla vattnet och gnuggade ambitiöst in den rengörande krämen in i varenda liten por. Sedan av med det och dags för lite gudavälsignad fuktighetskräm. Men det slutar inte där. Lite bb-cream på det, concealer, några drag med mascaran och sedan så var man respektabel. Efter ytterligare några minuter var en noga utvald outfit påsatt, och det låg en stadig frukost i magen, nu var det bara att vänta på att bussen skulle komma någon gång.
Eftersom det fortfarande fanns lite kvar av sommaren så var det vacker och behagligt att gå den lilla sträckan mellan tullbro och vesterhavs, och snabbt gick det också. Eftersom jag hade mina engelskaböcker i väskan så var det bara att gå direkt till engelskan.
Jag öppnade den bekanta dörren utan ansträngning och sparkade snabbt av mig mina skor. Med spänst i benen skuttade jag uppför den härdade trappan. Jag tittade upp när jag märkte en gestalt i ögonvrån och vad som händer inom mig känns som en stor explosion. Som om varenda del inom mig blir helt vild och bara vill skrika rakt ut. Hela jag hade fått syn på Felix.
Med en viss fasa i blicken möter jag mina klasskamrater, som alla undrar vad som hänt. Jag stirrar rakt ner i golvet och känner hur mina kinder börjar blossa. Jag tar ett darrigt andetag och stryker en enveten lock ur ögat samtidigt som jag möter de nyfikna blickarna. "Jag tror att jag är kär, i en förbjuden frukt."
