Folk pratar alltid om att varje människa är speciell på sitt egna sätt. I flera år trodde jag att jag var en helt vanlig tjej som har sina drömmar om att bli konstnär. Det var när det äntligen var dags att försöka söka sig in på konstakademin i Stockholm som allting ändrades. Om någon hade frågat mig om jag skulle sitta i denna situationen tidigare hade jag sagt att det var ytterst omöjligt. Nu vet jag att det inte är det.
Det här är min historia.
Det var en ljus tisdag morgondag i April då det var dags att söka program till gymnasiet. Jag vaknade och gjorde i ordning mig kvickt. Idag skulle jag försöka söka mig till konstakademin som jag länge drömt om att få gå i. Konstakademin var en konstskola för blivande konstnärer som en dag kanske skulle bli kända. Konstakademin erbjöd vackra målningar på konst och i konstakademin kunde man utveckla sin kreativa förmåga en steg högre. Ända sen barndomsben hade jag ett intresse för konst och älskade att rita och måla i alla färger. Att komma in på konstakademin i Stockholm var en stor dröm för mig både då och nu. Men det kanske inte var säkert att jag skulle få börja på den än.
När jag kom på morgonen till skolan som låg tätt i den gamla byn, gamla stan så stod alla tjejer och pratade om något nytt pojkband. Min bästa kompis Jenny hade länge tjatat om att det var väldigt söta killar i bandet och att dem sjöng som änglar. Själv trodde jag inte på det.
Unga pojkar som söker uppmärksamhet av tjejer via musiken var inte min grej. Jag gillade ärliga och pålitliga killar. Musiken var ingenting att utnyttja, musik var någonting alldeles speciellt och känslosamt. Det där pojkbandet som alla tjejer verkar vara helt vilda av hade jag inget intresse för.
- Men du måste lyssna på dom! försvarade Jenny på skolgården.
- Nej, jag tror jag skippar. Svarade jag och gäspade stort.
- Tråkmåns, mumlade Jenny och kollade besviket mer på marken tills klockan ringde in.
Alla rusade in till skolbyggnaden helt förväntansfulla på dagen. Jag själv hade mina förväntningar och mitt skissblock låg i min svarta adidas ryggsäck som vanligt. Jag kollade ner på mina blåa söndriga jeans. Hål i jeans hade länge varit en trend i Stockholm, till och med i resten av Sverige. Mina hål på jeansen hade i allafall gått ännu mer sönder sedan somras. Men det bekymrade mig inte. Jag huttrade av kyla när vi klev in i skolbyggnaden. Min gröna bomberjacka var inget bra alternativ i April. Öronen var också frusna pågrund utav mina långa inbakade flätor.
När första lektionerna äntligen var klara plus en rast emellan, var det dags för lunch. Både jag och Jenny ogillade skolmaten något så fruktansvärt speciellt när de serverade fisk, som idag.
Både jag och Jenny åt inte alls särskilt mycket utan mest petade i maten. Jag tyckte det var tråkigt att jag och Jenny inte satt i samma bord. Istället fick jag sitta med Tilda, Isabelle, Wilma och Miriam.
De var så jobbiga och det ända de pratade om var killar, kläder, smink och fester. Flera gånger hade de erbjudit mig att komma till en fest och sagt att det beror på att de beundrar mig. Att de beundrar mig var inget nytt. De har hela tiden fjäskat för mig för att de vill ha med mig i deras "gäng". Men jag var nöjd med Jenny och att inte gå på några fester. Fester var inte nuförtiden som de brukade vara. Nu i nian var det allvarliga fester med alkohol. Både jag och Jenny hade aldrig druckit och skulle aldrig göra det olagligt. Jag kunde nästan se besvikelsen i deras blickar när de frågade på skollunchen om en fest och jag svarade nej.
Varför de egentligen ville ha med mig i festen förstod jag inte, men Jenny blev alltid nedstämd när de frågade mig och inte henne. Jag var alltid tvungen att förklara att det inte finns någon särskild förklaring till varför de inte frågar henne och att det ändå inte är så viktigt.
Jag kunde ändå alltid se att hon blev ledsen inombords även fast jag många gånger sagt att det inte är något att bry sig om.
————————————————————————
Okej, så detta var den första delen av: "Olika men ändå så lika".
Hoppas ni gillade första delen, så kommer nästa släppas snart!
Är lite ny med denna appen, så vet inte riktigt om denna mängden text är passande för ett kapitel?
Vad tycker ni?
Kommentera! 👇🏼
YOU ARE READING
The foo:er (PAUSAD)
Fanfiction- Folk pratar alltid om att varje människa är speciell på sitt egna sätt. I flera år trodde jag att jag var en helt vanlig tjej som har sina drömmar om att bli konstnär. Det var när det äntligen var dags att försöka söka sig in på konstakademin i S...
