Mörkrets färger (Slutförd)

1. Armbandet

Media: Miranda som gråter. Det är den delen Jonathan frågar henne "Mår du bra".

*****************************

Jag vaknade av alarmet. Jag skulle börja på en ny skola. Vet ni varför? Nej, för att vi flyttade från ena ändan av Sverige till den andra ändan. Bara för att mamma fick ett bättre jobb. Min pappa dog i en bilolycka för tre år sedan. Men aja nu tänker vi inte på sånt.

Jag gick upp och sprang direkt till toa. Jag gjorde mina rutinsaker och gick ut. Jag öppnade garderoben och stog där i typ en kvart. Till slut tog jag på mig en vit T-shirt och ett par svarta jeans. Jag sminkade mig lätt och kammade håret.

Jag gick ner för att äta frukost. Mamma satt på köksbordet och åt macka.
"Godmorgon" sa jag och satte mig på köksbordet.
"Godmorgon, är du redo för nya skolan?" Sa mamma.
"Mm" sa jag för jag visste inte riktigt om jag var redo. För asså tänk nya vänner (om jag ens kommer få) nya lärare, det kommer säkert bli svårt att vänja sig.

Jag åt en macka och började ta på mig mina skor.
"Mamma jag går nu Hejdå" sa jag och tog min väska.
"Okej ha det så bra, jag ringde rektorn och han vet att du ska börja idag du ska bara gå dit och hämta ditt schema" sa mamma.
"Okej" sa jag och gick ut från huset. Jag började gå mot skolan. Det var inte så långt borta. Jag tog mina hörlurar och satte på musik.

Jag hade musiken på högsta volym och sjöng lite. Plötsligt sprang en kille och ställde sig framför mig. Jag tog av mig mina hörlurar.

"Jag ropar på dig är du döv" sa han.

"Nej, jag hade på mig hörlurar ser du väl" sa jag.

"Varför har du på högsta volymen då?" Frågade han.

"För jag tycker om att lyssna såhär, har du problem?" Sa jag. Han var typ 1-2 år äldre än mig och lite längre än mig. Han hade ljus brunt hår och ljus bruna ögon, som choklad. Vad säger jag? Du pratar om hur snygg han är. Nej håll tyst nu!

"Hallå vad tänker du på?" Sa han och viftade med sina händer framför mitt ansikte.

"Inget, och svara på min fråga" sa jag.

"Ja, jag har problem, jag ropade på dig flera gånger och du hörde inte då är det ett problem" sa han.

"Men nu tänker jag inte stå här och tjata om det, jag kommer försent till skolan. Varför ropade du på mig?" Sa jag snabbt.

"Ok lugna ner, du tappade ditt armband och den har gått sönder" sa han och jag kollade genast på min arm. Den var borta. Jag kollade på armbandet det var ett present från pappa som han hade gett mig på min födelsedag. Och nu var den sönder.

"Tack" sa jag och tog den från han. Jag vände mig om för att gå. Men han tog tag i min arm och stoppade mig.

"Mår du bra" sa han och kollade in i mina ögon.

"Nej" sa jag och började gråta. Jag mådde verkligen inte bra.

"Ska vi gå till nån café?" Frågade han.

Jag nickade. Jag orkade inte ens stå mina ben darrade. Ni tycker säkert att jag överdriver men det var det sista jag hade fått av min pappa. När jag tänkte på det började jag gråta mera.

"Ska jag bära dig?" Sa han.

"Ja" sa jag bara kort. Han bärde mig och började gå mot en café som låg på andra sidan av gatan. Vi kom in i caféet och han satte mig på en stol. Han gick till kassan och kom tillbaka med två kaffe.

"Jag heter Jonathan förresten" sa han och log mot mig.

"Jag heter Miranda, men du kan kalla mig för Mira" sa jag.

"Ok, varför var det här armbandet så viktig för dig?" Sa han och jag kände att tårarna ville rinna men nej de fick inte.

"Min pappa dog för 3 år sedan i en bilolycka och en vecka innan fyllde jag år, det här armbandet var hans present till mig. I 3 år tog jag aldrig av mig den jag hade på mig den alltid. Vad som än hände.." sa jag och kände att jag inte kunde prata mer för jag började gråta igen.

"Du behöver inte berätta mer" sa han och kollade på mig.

"Tack för att du hjälpte mig, men jag måste gå nu, det var min första skol dag och jag har kommit försent men bättre att jag går. Tack för allt, Hejdå" sa jag och gick upp.

"Ingen fara, jag finns om du behöver hjälp med nåt. Du kan se mig som en storebror, nån annan gång kan jag berätta min historia om du vill lyssna" sa han.

"Ja gärna, förresten kan jag få ditt nummer?" Frågade jag.
Han tog ut sin mobil från sin ficka och sa numret till mig.

"Tack ses" sa jag och gick ut från caféet. Om maman skulle höra att jag har kommit försent till skolan skulle hon bli arg. Men om jag berättade om armbandet skulle hon också bli ledsen. För hon vet hur mycket den betyder för mig.

Hej! Jag har börjat med en ny bok. Jag hoppas att den första delen har blivit bra. Kommentera och rösta gärna. Älskar er😘😘