Jävla idiot. // f.s

Fyra

- Stellas perspektiv -

"Vet Melissa om det här?"

Fick jag ur mig.

"Nej det är bara du."

Svarade Vincent tyst.

Jag bara satt helt tyst. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Att min bror har varit kriminell och gjort olagliga saker var inget jag skulle tro.

"Stella. Snälla säg något."

Hörde jag Vincent säga då det har varit tyst alldeles för länge.

"Gör du sånt fortfarande?"

Frågade jag bara och kollade nervöst på honom.

Då han berättade att han hållit på med vapen och sånt.

"Nej, det gör jag inte. Inte Felix och dom heller. Vi la allt bakom oss men det betyder inte att det är borta från vårt förflutna."

Svarade Vincent ärligt.

"Och du har svårt för Felix och dom för ni var i olika gäng då?"

Sa jag och Vincent nickade sakta.

"Men om ni har lagt allt bakom er, varför hatar ni fortfarande varandra?"

Frågade jag.

Vincent suckade.

"Bara för vi har slutat fred och lagt allt bakom oss så betyder det inte att vi är på samma sida helt plötsligt. Jag hatar inte dom. Jag litar bara inte på dom efter allt jag har förflutet med dom."

Jag nickade sakta. Detta var så jobbigt att ta in. Min bror var med i ett kriminellt gäng och var mot andra gäng och gjorde olagliga saker.

"Vad var det värsta du gjorde, som du ångrade mest?"

Frågade jag. Vincent hade sagt att jag får fråga vad som helst och han kommer svara ärligt.

Han svalde hårt och jag såg att det var ett jobbigt ämne för honom.

"Det var första året jag började göra detta. Jag var inne i en svår period då mamma hade gått bort några månader innan. Jag visste inte vad jag höll på med. Jag anslöt mig till en av gruppens ledare för jag ville bli en i gänget. Som test att jag skulle klara av det så skulle jag kidnappa ett par tjejer som jag fick namn på av ledaren då. Jag gjorde som han sa och lyckades tillslut få tag i dom. Jag låste in dom i varsina burar och satt på en stol. Med ett nöjt leende och flinade. Medan tjejerna satt och grät och skrek av rädsla. Och det värsta av allt. Jag kände ingenting. Ingen medkänsla. Inget dåligt samvete. Jag kände mig stolt. Stolt att jag klarade det. För jag gjorde allt för att inte känna smärtan utav att mamma var borta."

Jag satt och gapade efter det Vincent berättade.

Han hade suttit och tittat ner under hela tiden han berättade det.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Vincent sa heller ingenting.

"Vincent?"

Sa jag försiktigt och tog min hand på hans axel. Han böjde sakta sitt huvud upp och jag mötte hans rödsprängda ögon och tårar som rann längst hans kinder. Wow, jag har aldrig sett min bror gråta förut.

"När jag tänker tillbaka så önskar jag bara att jag hade hanterat det annorlunda. Stella. Jag har förstört deras liv. För alltid. Dom kan aldrig leva normalt igen. Ändå är det jag som sitter och gråter? När det är dom som ska göra det, dom som förtjänar glädje i livet. Vad förtjänar jag? Inget. Jag förtjänar inte att leva. Jag har förstört fyra tjejers liv på denna jorden? Och ändå sitter jag här helt oskyldig och gråter och tycker synd om mig själv? Jag är fan helt störd i huvudet."