Det eviga kriget!

Kriget!

Hej jag är James Blue jag är 14 jag har kolsvart kort snaggat hår och slitna
svarta kläder. Jag har varit med om hemska saker. Den här berättelsen ska
handla om dem. Det kommer att handla om kriget som aldrig tar slut och min
bästa vän Arvar och lite annat.

Jag vaknade av en smäll. Det gör jag ofta nu för tiden. Under kriget.

Det började för över 100 år sedan och har inte slutat än. Min mamma dog när
jag var väldigt liten men min vän Arvar han lever och han är som min bror. Jag
älskar honom med hela mitt hjärta. Arvar är 3 år äldre än mig alltså är han 17
år. Han har kolsvart hår och är tränad som en elitsoldat han kan lyfta över 90
kilo han är omkring 2 meter lång. Han räddar mig ur alla bråk i vårt läger. Han
är ledare i vårt läger också.

Jag hör en smäll och sen en till smäll och en till smäll sen är det alldeles tyst sen
hör jag ett plågat rop. Jag hör genast vem det är min vän Arvar jag springer
genast och kollar men ser honom inte. Sedan så hör jag några steg bakom mig.
- Hahahah lurade dig säger Arvar bakom mig

- Ja ja jätte kul säger jag

- Sedan är vi tysta båda två

Efter ett tag kommer Magnus en av dom andra killarna i lägret

- Vad håller ni på med då fjantar säger Magnus

- Ingen svarar.

- Gå till din vakt position vi kan bli attackerade av Narvaro byn när som
helst säger Arvar

- Okej okej svarar Magnus och går där ifrån

Sedan hör vi rop från andra sidan av lägret.

- Fa* ropar Arvar vi är attackerade kom till vapen tältet ni som inte är
beväpnade

Alla samlas och tar vapen även jag.

Det är andra gången den här veckan som jag måste skjuta på folk.

Jag är den enda i lägret som inte gillar att ge folk en omgång.

Förutom Alvar förstås vi har alltid velat ha fred men vi gör vad vi måste
för att överleva. I det eviga kriget.

Sedan så hörde vi flera rop bakom oss och framför oss och bredvid oss
och överallt sedan hände det som inte fick hända. En man kom bakom
oss Alvar var inte berädd kniven skar rakt igenom hjärtat och blodet
sprutade. Mannen framför mig var ungefär 1 år äldre men mycket starkare.
men jag visste att jag var smidig med kniven, och mina ögon
lyste av hat mot mannen. Jag tog min kniv och parerade mannens slag
sedan gjorde jag ett snabbt slag mot huvudet. Han parerade det jag hög
ett till slag mot huvudet och han parerade det också. Sedan backade jag
flera steg och gjorde det snabbaste anfallet jag någonsin gjort och jag
slog flera slag, mannen hade ingen tid att attackera. Jag slog och slog och
slog.

Nu träffade jag mannen rakt i halsen, nu låg han på marken och jag

gjorde det dödande hugget i hjärtat och han dog direkt. Nu kollade jag på
Alvar han var väldigt skadad och jag visste att han inte skulle överleva,
men jag var tvungen att försöka rädda honom. Men Alvar viskade något
svagt jag hörde vad det var.

Du måste stoppa kriget.

Sedan dog han.

Jag grät och grät i flera dagar tårarna åkte ner på mina kinder, och jag
kände sorgen inom mig. Sedan helt plötslig så förstod jag vad jag måste
göra. Avsluta det Alvar försökte. Stoppa kriget.

Jag gick ur tältet jag hade legat i. Det var gult och stort. Det hade varit
Alvars tält.

Tanken av att någon hade dödat Alvar fick mig att bli arg ledsen och