I ögat av en revolution

1. Lugnet före stormen

Jag ställde mig under det kalla vattnet i duschen. Med ett ryck väcktes jag ur mitt halvsovande tillstånd. I rummet bredvid sov fortfarande min far på soffan, själv låg jag på en madrass för bara ett par minuter sedan.

Vattnet tog sig tid att bli ljummet och skönt, jag visste dock att jag inte hade tid att ta någon längre dusch. Vi hade inte råd med mycket varmvatten och jag kunde inte missa jobbet. Om man kommer försent tros man vara en strejkbrytare. Gubbarna i ledningen är snabba med att kasta mutor åt höger och vänster, att alla aktar sig för detta har kamraterna sett till.

Medan jag tvättar mig och schamponerar håret upptäcker jag något konstigt på vänstra sidan av ryggen, en mörk leverfläck. Det ser iallafall ut som en. Jag petar lite på den och upptäcker att den inte gör det minsta ont, detta minskar oron för någon värre sjukdom. Nyrakad och med en beige handduk runt midjan går jag ut i det andra rummet i vår lägenhet. Dammet hänger i luften. En strimma solljus rinner in likt äggula genom fönstret och träffar farsan rätt i ansiktet. Han ligger kvar på soffan, en trettiosjua brännvin håller han fortfarande i handen. Detta har blivit gammal vana. Att det gamla svinet raglar in mitt i natten och kraschar på soffan är väl acceptabelt, men när han bestämmer sig för att ge sig på morsan får man själv ta i med hårdhandskarna.

Jag drar på mig samma arbetarbyxor som igår, samma tröja och samma par strumpor. Hur jag luktar gör inte mycket skillnad för arbetarna på ett varv, jag stängde ögonen i ett par sekunder och höll på att falla ihop. Med ett ryck vaknade jag återigen upp ifrån mitt slumrande, jobbet började om 20 minuter och jag hade inte ens ätit fruktost. Jag svor högljutt och far stönade i sömnen. Jag slängde en brödbit i brödrosten och skyndade mig på med ytterrocken. En snabb glans utöver lägenheten på två rum visar dess otroligt tråkiga interiör. Livet mister färgen för mig, instängd här. All disk sköter jag för hand. All tvätt sköter jag för hand. All mat handlar jag utgången, allt för att överleva. Ni förstår själva, det är jag säker på.
Året är 1932 och jag är återigen påväg till mitt arbete som maskinskötare, snart står jag inte ut att leva utan lön och kommer att bryta strejken. Jag hoppas att detta inte ska visa sig nödvändigt. Med en högljudd smäll stänger jag dörren bakom mig och går ut, igenom det kalla trapphuset, till det tidiga morgonlugnet.