Brus och rus - vart är vi på väg? Jag talar inte om det vardagliga - när vi vaknar och tar oss till jobbet. Jag funderar på vart bruset och ruset tar oss. Viktigaste av allt varför följer vi det?
Värmen sprider sig i händerna och gör mig påmind om min omgivning. Aroman av kaffet i luften tar mig tillbaka till nuet. Jag ser mig runt om, hon är sen. Lika snabbt som tanken visa sig försvinner den när jag hör dörren till följd av den friska luften som invaderar mina sinnen.
"Förlåt, tiden rinner alltid ut när jag har planer", med andan i halsen tar hon av sig jackan och sätter sig ner. "Det är ingen fara, jag har en tendens att vara för tidig, kul att ha dig här", ler jag mot henne. Hon ler tillbaka och tittar sig runt. En servitris möter hennes blick och börjar röra sig mot vårt bord. Servitrisen tar hennes beställning och kort därefter ställer en kopp kaffe på bordet.
Hon tar upp koppen och smuttar på det ännu för varma kaffet. Under tiden kan jag inte släppa blicken från henne. Det är något som jag känner igen men inte längre kan minnas. En låga som brinner djupt i själen och sätter fäste runtikring. Varför känns den känslan så långt bort, ställer jag frågan mentalt.
"Finns det något du undrar över innan vi börjar?", frågar hon mig. "Nej, vi börjar så får vi se vart det tar oss", svarar jag och funderar på vilken fråga hon kan komma att ställa först. Vill hon veta hur min väg har sett ut? Vilka misstag hon borde undvika? Vad kärlek har betytt igenom livet? Och slutligen om livet blev som jag tänkt mig? Istället gör hon något jag många gånger gjorde en gång i tiden. Något jag kände direkt. Hennes energi strömmade rakt igenom. Att få vara lika fri, en tanke som slagit mig många gång genom åren men som just i denna stund återfick sin ursprungliga definition.
"Är du lycklig?", frågar hon. Jag ser på henne, verkligen tar mig ett titt djupt in i hennes ögon. Hon lyser med hopp om att fylla sitt ordförråd med ännu en definition av ordet lycklig. Medan jag sitter mittemot henne med tusen myter av samma ord i mitt ordförråd. En fråga som jag borde kunna svara på men som nu istället låser in mig i ett dilemma.
Vart ska jag börja, tänker jag i samma veva som jag svarar henne med ett litet leende och ett lika simpelt "Ja". Hennes leende tappar sitt intensiva uttryck. Hon försöker hålla kvar vid den. Jag kan se hur kugghjulen jobbar för fullt. Hon väntar på att jag ska fortsätta trots att hennes ögon avslöjar hennes oro för vad jag har att komplettera mitt svar med. "Jag kan inte förklara känslan av att få nå sitt mål. Marken under dig har inget fäste längre, för du svävar nu på moln", fortsätter jag. Hon lyser upp igen.
"Det sägs att vi alla är utdelade livets spelkort. Vi ansvarar för våra egna kort och vad som ska bli av dessa. Vad jag aldrig förstod i tidigt skede var att vi också avgör vilket spel vi vill spela". Hennes ögon vidjas och hon lyssnar intensivt på orden som rullar på min tunga. Hon lyssnar och vill fortsätta att göra så, men frågan är om hon vill höra mina sista ord.
