Hell or Heaven?

Del 1

Jag tror jag aldrig varit dottern mamma och pappa ville ha, pappa har själv sagt att jag inte var menad att ha. Men han sa det när han var full. Mamma är inte den personen som säger saker högt. Mamma och pappa är skilda men det är inte bra hos någon av dem. Pappa bor i Finland då han är finsk. Och mamma bor i Norge med mig och min lillebror Aksel.

"Edith! Du kan inte göra som du vill hela tiden! "skriker mamma till mig från köket, där hon säkert sitter och röker som vanligt. Jag slänger mig ur sängen och tittar bort mot min bror som sitter i sin säng innan jag går ut till köket där mamma sitter.

"Vad har jag gjort nu?" svarar jag henne när jag suttit mig på stolen framför henne.

"Det tror jag du vet. "säger hon och tar ett till bloss av cigaretten. Nej mamma, det vet jag inte. Men du får gärna förklara det för mig. svarar jag och ger henne ett kaxigt leende. Hon suckar och ställer sig upp, går ut från köket och lämnar mig kvar.

"Men förklara da! "skriker jag efter henne. Jag hör fotsteg komma närmare köket och en rök doft blir starkare än innan. Skrik inte! Vill du veta okej! Du pratar alltid om din pappa, hur mycket du saknar honom. Du påstår att DU mår dåligt, som om inte jag eller Aksel gör det! Du pratar aldrig med mig längre och bara gör saker som du vill! skriker mamma till mig med den argaste rösten jag hört på länge. Hennes händer är knutna och ser ut som om dom kommer slå sönder något eller någon snart. Hennes ansikte är rött av ilska, men man kan se rädsla och sorg i hennes ögon. Vid hennes sida står Aksel med rödgråtna ögon.

Mamma vet du vad? Du pratar om dig själv nu. Det är du som alltid pratar om pappa och om hur mycket du saknar honom. Du bryr dig inte om mig eller Aksel. Och det är du som inte pratar med oss längre. Antingen är du ute med någon väninna eller sitter du här ute och röker! med dom orden sagda reser jag mig upp går förbi mamma och tar tag i min 6 åriga brors hand och går därifrån.

Vi sätter på oss skor och jacka och kliver ut i det sunkiga trapphuset. Jag tar Aksels hand igen och springer fort ner för trappan med honom bredvid mig. När vi kommer ut omfamnar luften mig, men även lukten av alkohol, rök och droger. Jag vet att detta inte är ett bra ställe att bo på, men mamma har inte råd med något annat.

Vi går längs gatan en stund bara för att lugna ner oss efter bråket med mamma. Vi går ner till en sjö. Vid den sjön finns massor av stugor.

Förut när jag var liten köpte pappa en av stugorna och vi bodde i den. Sen efter några år blev mamma gravid och fick Aksel. Alla var glada men efter ca 2 månader bråkade mamma och pappa... det slutade med att de skildes och pappa flyttade till Finland. Ingen av de tog separationen så bra. Pappa blev "alkolist" och mamma började röka, sa upp sig från jobbet och grät hela dagarna. Livet var ett rent helvete för alla då. Det blev jag som tog hand om Aksel.

Varje sommarlov åkte jag och Aksel till pappa i Finland. En gång drack han jätte mycket (dagen innan vi skulle åka hem). Det var den dagen han sa att jag var oönskad och att jag inte var något att ha. Han kallade mig värdelös. Efter det åkte jag aldrig till pappa mer. När pappa sa det var jag bara 12 år, nu är jag 15 och fortfarande sårad. En vacker dag ska jag visa pappa att jag inte är värdelös. Att all smärta och allt som de har skapat har gjort mig stark.

Vi går tillbaka upp på vägen och går tillbaka hem. När vi kommer hem igen är dörren låst. Jag tar upp nyckeln som ligger i min jackficka och låser upp. Vi kliver in i den sunkiga lägenheten vi bor i. Jag går in i köket där en lapp ligger på bordet

Jeg er i byen med Sandra. Det er kanskje noe i kjøleskapet du kan spise på.

Jag går in i mitt och Aksels rum och tittar på honom. Aksel. Mamma är ute med Sandra, igen. Hon skrev att det kanske finns mat i kylen. Är du hungrig? han tittar upp på mig ifrån sin mobil och nickar på huvudet. Jag vänder mig om men avbryts av Aksel. Och du Edith. Vi kommer inte vara fast här länge till va? jag tittar på min 6 åriga lillebror som har tårar rinnande nerför kinderna. Det är klart att vi inte ska vara fast här länge till. Du och jag ska snart bort härifrån! hans mun formade sig i ett leende. En 6 årig liten kille ska inte behöva gå igenom detta. Det är barndomen som man ska minnas som en rolig stund i livet. Och det är ju barndomen som gör en till människan man är.

Jag öppnar kylen i hopp om att det ska finnas mat därinne. Tomt på alla hyllor förutom en där det står vin och öl. Jag tar min mobil som ligger i bakfickan och slår in numret till pizzerian. Jag beställer en stor kebabpizza och dricka och de svarar att de kör hit den inom kort.