Flyg, flyg min fågel medan du kan

Tim Aster

Det var som om något drog honom ner i marken. Han sjönk djupare och djupare ner i jorden och det kändes som om han snart skulle kvävas. Armarna försökte frenetiskt att dra upp honom ur den porösa jorden, han drog i rötterna, fumlade efter saker som kunde dra honom upp, upp härifrån. Hjälp mig. Hjälp mig upp härifrån. Just som han hade tänkt tanken så small det till i benen vilket skapade en stöt längs ryggraden. Allt mörkt försvann och han drog ett djupt, befriande andetag. Det kändes som om han skulle spy. Ögonen, näsan och munnen kliade utav jord och han hostade rullandes på golvet. Det gjorde så ont, överallt. Han höll sig för magen samtidigt som de sista gurglande lätena kom ut ur hans mun. Synfältet tappade stundtals fokus och blev långsamt men säkert svart. Svartare än svartast.

"Oh, herrn är vaken! Hur är det?" En pipig röst hördes och han såg upp på mannen som yttrat meningen. Han var liten till växten, med stora runda bruna ögon, en grön och blå flanellskjorta, smutsiga bruna byxor, blont hår och ett svettigt ansikte. Han såg ut att vara runt 30 år och hade redan den sortens ölmage som brukar förknippas med 70-åriga gubbar. Pojken låg på en liten säng i ett minimalt rum och den lille mannen såg förväntansfullt på honom.
"Jag... Jag mår bra. Lite yr kanske", sa pojken och försökte att resa sig upp, men mådde bara illa och började att spy ner på golvet. Det bara rann ur honom, som ett vattenfall.
"Men herrn, tag det lugnt! Jon fixar hjälp, Jon fixar det..." Det sista lät mest som om han ville lugna ner sig själv, samtidigt som han mumlandes gick ut ur rummet, troligtvis för att hämta en hink. En stund senare kom han tillbaka med både hink och skurborste. Jon ställde ner den gröna hinken bredvid pojkens säng och började att städa upp spyan på stengolvet.
"Och vad heter ni herrn? Jag heter Jon förresten", sa han och sträckte fram sin lediga hand för att hälsa.
"Tim Aster", sa han och sträckte långsamt fram sin hand för att hälsa, men sen så damp den ner på täcket.
"Tim? Och du är...?"
"Fjorton."
"Och varför kom du hit? Fjorton år, jag säger då det... Endast fjorton år...!"
"Vet inte. Och vad är det som är så speciellt med min ålder?"
"Inget, herr Tim, inget... Vill du något, dra i snöret där." Jon pekade på ett snöre nästintill ovanför Tim som han ännu inte hade upptäckt. "Sköt om dig." Jon vände på klacken och gick snabbt ut ur rummet med skurborsten i handen. Tim började allt bli allt mer förvirrad, varför var han ens här? Det kunde knappast vara en dröm... Eller? Han suckade djupt och blundade. Huvudet rensades på tankar och allt blev lugnt inom honom. Tim visste inte att i en annan del utav detta ställe stod några mycket allvarliga människor och diskuterade om honom, deras ord pepprade varandra som kulsprutor, att de blåklädda människorna kunde avgöra hela hans framtid. En svag röst i hans huvud viskade tyst till honom. Flyg, flyg min fågel, flyg medan du kan.

---------------------------------------------- 🌸Nästa kapitel blir längre, jag lovar!

🌸Vad tycker ni än så länge? Kommentera gärna!

🌸Ha en bra dag!
MVH Tigdalf