"SKRIK! JAG VILL ATT DU SKA SKRIKA!" Jag högg in kniven under hennes bröstkorg för femte gången. Ett till ljuvligt skrik som bad om nåd fyllde mina öron. Det var som sprit för en alkolist. Bara en sista gång och hon skulle dö. Men mitt i allt gick hon in i rummet, den vit klädda lilla slyan! Ett leende fyllde hennes tomma läppar och hon viskade ut orden, tillräckligt högt för att jag skulle kunna höra dom. "Hej älsklig, har du saknat mig?" Jag ville slita av hennes hals när hon graciöst började röra sig mot mig. Jag gav henne en varnande blick som såg ut att kunna döda. "Nemen oj, har du börjat tuffa till dig. Låt mig fixa det lite snabbt." Hon tog fram pistolen hon hade i bältet i midjan och varnade att skuta mig i mitt ben. Detta tvingade mig att ta ett steg tillbaks. "Din galna bitch! Tänker du seriöst skuta mig?!"Hon höjde sitt ögonbryn och tittade ner på mig. "Inte svära nu. Det är fult att svära." Inte lika fult som dig. Tänkte jag i mina tankar retandes. Men naturligt vis kunde jag inte säga det, hon hade en pistol i handen, och är antagligen den mest vackraste varelsen jag någonsin sett i hela mitt liv. Kort vitt hår, liten rak näsa, små ljusa läppar, stora isblåa ögon, vit hy och den mest fascinerande kurvorna. En konstnär kunde betala henne för att måla av henne. Världen var välsignad att ha henne gåendes på jorden. Men samtidigt var det en förbannelse. Under den vackra ytan var hon ful. Hon hade gjort hemska saker som är för tragiska för att ens tala om. Så fort hon öppnade hennes mun fick jag rysningar presenterade på min kropp. "Dropper, du har varit duktig. Väldigt duktig. Du förtjänar nog ett pris! Låt oss säga.. Hmm. Å! Jag vet! Du kan få äran att döda någon väldigt speciell till mig." Pris? Det var knappt någon pris! Hon hade just fått mig till att döda någon! Med min egen köks kniv! Hon är verkligen galen. Jag har trot, eller vetat att hon var galen länge, men detta är psykopatiskt! "Dropper? Detta är viktigt, väldigt viktigt. Så jag måste veta att jag kan lita på dig." Mina gröna ögon kändes som dom brann när hon tittade in i dom. "Du kan lita på mig." En hes raslig röst som jag inte ens kände ingen svarade på hennes fråga. Nej! Jag vill inte! Du kan inte lita på mig! Det var vad jag ville säga. "Bra. En svart bil med registrerings numret WWA 333 kommer hämta dig klockan 12.00 på skarpen utan för din dörr och föra dig till en flygplats. Där ska du ta flyg 1. Din plats är plats 27, där kommer det ligga en portfölj med all information du behöver på offret. Och just det, hennes namn är Brooke. Brooke Wellington."
Klockan 12,00 kom som hon sa, en svart bil stod och väntade på mig utanför min lyxiga lägenhet. När jag gick i mot den fick jag en konstig känsla att dra mig tillbaks. Som om nåt var fel. Jag vet att något är fel. Hela den här grejen är fel. Bilen såg relativt ny ut. Svart läder klädde bilstolarna. Chauffören, som inte sa något under hela resan till flygplatsen var svart med solglasögon och bar en dyr kostym. Hon måste betalt honom väl. Efter en halvtimmes tystnad var vi framme. Jag slog igen bildörren och började gå mot mitt flyg. Ingen mobil, inga släktingar, inget liv, inga vänner, men massor och massor utav pengar och en måltavla som var tvungen att göras sig av med. För resten av människorna i flygplatsen såg jag väl ut som en mellan rik attraktiv kille i tjugoårs åldern. Gröna flörtiga ögon, solbränd, böjd näsa, nyklippt brunt hår, ganska lång, väl tränad, dyr svart kostym. Jag såg några fnittriga tonårs tjejer viska och peka åt mitt hål. Jag log lite mot dom och fortsatte att gå. Plan ett. Plan ett. Plan ett. Var fan är plan ett?! Mina spända axlar slappnade av och ett leende av lättnad spred sig på mina fylliga läppar. Plan ett var rakt framför mig. Men desto mer steg jag tog mot det, desto mer av en sorts varnings känsla av panik började sprida sig i min mage. Dålig ide. Dålig ide. Dålig ide. Gå tillbaks. Gå tillbaks. Gå tillbaks. Kan inte gå tillbaks. Kan inte gå tillbaks. Kan inte gå tillbaks. Ta det lugnt. Om jag går tillbaks kommer hon att döda mig, eller värre... Men om jag går ombord. Vem vet vad som kommer hända... Jag var så djupt inne i mina egna tankar att jag inte ens märkte att jag stod framför plats nummer 27. Ombord på planet som var redo att åka. "Ursäkta sir, du måste sätta dig ner. Planet ska snart slå på motorerna." "Absolut." Jag tvingade mig själv att le mot flygvärdinnan som jag talade med. Hon fladdrade med ögonfransarna. Typiskt kvinnor. Bara för att man ler mot dom betyder det inte att man ska fria till dom. En röd portfölj låg på min plats med texten *Dropper, hemlighets klassificerat uppdrag.* När jag slog upp första sidan stod det i grön text, Namn: Brooke Wellington. Bor: Göteborg. Jobb: författare. Boss: Dropper Malyjing. Släktingar: inga levande förutom hennes mamma. Beskrivning: 166cm lång, sol kysst hy, mörk choklad färgat långt hår, stora nyfikna isblå ögon, fylliga läppar, rak liten näsa, kurvig kropp. En bild ramlade ner i mitt knä, en söt tjej tittade glatt på mig igenom fotografiet med ett töntigt gulligt leende som passade beskrivningen på Brooke. Jag vände på fotot och mycket riktigt så stod det på baksidan med en blå tusch penna : BROOKE WELLINGTON. Tankar i runt flygandes i skallen skrek så högt att jag knappt kunde höra piloten säga att spänna åt säkerhetsbältena. Jag lutade mitt tunga huvud i mot fönsterrutan och det enda jag kunde höra mina tankar säga var. Jävla idiot! Nu har du fanimej kommit djupt in i klistret. Innan allt blev helt svart.
