Hon

3

En vecka senare.

Nu, nu har jag chansen att säga hur jag känner.
Jag vet att jag skulle ha sagt det en vecka innan och så, men jag blev bara för rädd.
Jag är så himla feg. Att jag inte kan säga till min bästa vän som jag litar på att jag är förälskad i henne. Men det är väl en annan sak om jag är kär i någon annan än henne...

Jag står på gatan framför en villa, det är varmt och lite blåsigt. Jag ser hur Nellies gardiner är öppna, hon borde vara hemma idag. Vi har inte hängt på det senaste tre dagarna, och jag vet faktiskt inte varför. Hon kanske bara behövde lite egen tid.
Jag går sakta mot dörren och ringer på, det tar en halv minut och sedan öppnas den. Där står hon i dörröppningen och ler mot mig. Jag kramar henne och sedan går vi upp mot hennes rum.

Det är lite småstökigt men inte lika stökigt som mitt rum, väggarna är vita och har massa tavlor i svartvit på natur och vackra mönster som hänger lite här och där. En stor säng i mitten av rummet sedan finns ett skrivbord, en garderob och en bokhylla fylld av olika minnen. Vi sätter oss på sängen och pratar lite om de senaste, jag börjar bli nervös och känner hur mitt hjärta dunkar snabbare.

"Så hur känner du dig?" frågar jag utan att möta hennes blick. Hon suckar och tittar ner i täcket.

"Vet inte" säger hon. Jag sitter och tänker på hur jag ska säga detta utan att det blir awkward.

"Asså dina känslor" säger jag lite lägre. Hon möter min blick och tittar ner igen.

"Jah... jag är fortfarande kär, han skulle bjuda mig till dansen nästa vecka..." säger hon.
Jag blir krossad. Alla tankar försvinner och jag sitter bara kvar och är knäpptyst. Det ända som kommer ur min mun är "Va kul". Vi sitter tysta ännu en till minut.

"Ja... fast jag vet inte längre." säger hon lågt. Plötsligt ser jag fortfarande hopp om att hon kommer vilja ha mig. Tänk om hon kysste mig, bara sådär och sa: jag vill ha dig. Jag möter hennes blick en till gång och nu så tittar vi på varandra länge.

"Vad menar du?" frågar jag.

"Han verkar vara en player. Bara ta det han vill ha och sedan gå" säger hon lågt och bryter våran ögonkontakt. Han dit och Han hit. Vafan kan inte HAN bara försvinna!?

"Men då är han ju inte värd dig" säger jag och håller hennes ena hand. Hon börjar gråta och lägger sig i mitt knä, tårarna rinner ner på mitt lår och jag hör hur hon försöker andas som vanligt men börjar hyperventilera. Jag klappar henne och kramar henne i mer än 20 minuter.
Allt kommer bli bra, andas bara ut... och in, det kommer bli bra.

Det kommer bli bra...

Nu ligger jag med hennes huvud på magen, vi båda är tysta och bara stirrar i taket.

"Jag älskar honom så jävla mycket... men han är säkert en jävla fuckboy" stammar hon och kramar om min hand hårdare. Jag känner hur jag får blötare ögon som sedan övergår till några tårar.

"Det finns andra fiskar i havet" säger jag och klappar henne på huvudet.

"Men hur många snygga killar finns det i vårat hav?" säger hon tyst och sluter sina ögon. Just nu har hon inga känslor för mig, inga kärleks känslor i alla fall. Och det gör ont att höra och få veta när man var så säker på att det kanske skulle fungera. Jag skulle ha tagit min chans, men som sagt jag är för feg. Men vem säger att det skulle bli någon skillnad?

Vi ligger i hennes säng i en timme och pratar lite smått, efter det försöker jag få henne på bättre humör så vi tittade på film. Men filmen verkade inte hjälpa, hon är fortfarande deprimerad.

Jag är också det.

Jag går hem ensam efter att ha varit fyra timmar hos Nellie. Jag känner mig tom, ensam. Jag vet inte hur mycket mer jag kommer klara... Vad är meningen med livet om man inte har någon att älska och om ingen älskar dig?
Kan det ändras?

Nej varför skulle det hända?

Vem försöker du lura?

Du vet att ingen älskar dig.

Inte ens din egna familj.

Det var därför de lämnade dig.