Mest noveller

Avundsjuka

En gång för länge, länge sedan levde det en ung konstnär. Hans namn var Ana Gram. Han var väldigt duktig för sin ålder, han målade väldigt levande. Ana brydde sig inte om att följa något särskilt mönster som andra konstnärer, han målade vad som kom till honom just då, vad som gjorde honom inspirerad och vad drömmarna visade honom. Det var aldrig en klar bild för honom, men det blev alltid ett storslaget verk. Ana hade målat så länge han kunde minnas och allt tack vare hans storasyster. Eve Gram.

Hon hade alltid funnits där för honom, ståt vid hans sida i svåra tider men framför allt när han glömt hur man log. Hon ritade honom en tekning, en tekning av kärlek. Och när Ana såg den lystes världen upp. Ana älskade sin syster, men de hade inte sätts på länge.

Även Eve var en konstnär. Men hon hade fått ge upp sin egen dröm för att bli en.

Bekymmerslösa gör mig galen.

Eve avskydde det. Hur hennes egen broders existens fick dom att glömma henne. Ana sa att han aldrig skulle bli lika bra som sin syster, men det var fel. En gång när dom varit små och Ana visade Eve en målning han hade gjort, log hon. Men det fanns två sidor av kortet även då. Hon gömde sig bakom en mask. En mask av avundsjuka.

En dag stod Eve utanför Anas ateljé. Hon visste att han var där inne. Hon gick in och fick syn på honom med ryggen vänd mot henne vid ett staffli. Ana vände sig om när han hörde att någon kom. Och blev glatt överraskad över att se sin syster.

"Eve!" Utropade han och släppte allt för att gå och möta henne.

Men när han precis skulle omfamna sin syster så undvek hon honom. Ana tittade på Eve med oförstående blick.

"Rör mig inte. Du äcklar mig."

Ana rörde inte på sig. Eve gick fram till hans tavla som han hade jobbat med när hon kom. Den var full med alla möjliga sorters färger, men det följde inget mönster. Precis som Ana. Eve lyfte upp en liten skyffel och drog lite över tavlan med den så att vissa färger som inte hade torkat än smetades ut och förstördes. Ana rörde sig fortfarande inte och stirrade som hypnotiserad mot sin syster.

"Du har alltid målat så vackert, alla penseldrag så perfekta. Eve tog till orda tillslut. "Men fortfarande inget mönster. Det är det som gör din konst så unik." Eve hade ryggen mot Ana och fortsatte tala. "Du visste aldrig hur jag kände. När dom kom för att besöka oss så var det dina tavlor dom ville se, inte mina. Jag fick bara stå bredvid och le, vara glad för din skull. Och det var jag en tid, tills du började måla på ditt eget sätt."

Ana öppnade munnen som för att säga någonting men inget kom ut.

"Konst kanske handlar om att uttrycka sig själv och vara kreativ, men man måste följa vissa regler. Man får inte låta fantasin flöda."

Eve greppade skyffeln hårdare och höjde handen, hon tryckte in den i tavlans tunna tyg och drog tvärsöver så att en stor reva uppstod. Ana drog tillbaka andan men inget annat. Eve ryckte ut skyffeln ur tavlan och vände sig mot sin broder. Med skyffeln i ett hårt grepp. Hon började gå mot honom.

"Jag var så glad för din skull. Började Eve. "Du verkade ha så kul när vi satt och ritade när vi var små." Nu var hon framme vid Ana och viskade i hans öra. "Men sen så förstod jag alltihopa. Du visste att du var bättre än mig. Du sa att du ville bli lika bra som jag bara för att lura mig bakom mönstret. Även om du inte visade något när du målade så fanns det alltid ett, eller hur."

Ana sa ingenting, han stod som förstenad av Eves ord.

"Du är som en fri ande, som jag aldrig blev!"

Eve högg in skyffeln i Anas mage. Han böjde sig framåt på grund av den plötsliga smärtan. Och föll in i Eves famn.

"Eve... "lyckades han få fram, men hon tystade honom.

"Om jag bara inte hade målat den där tavlan, sa hon, Då skulle det aldrig blivit så här."

Eve sänkte ner Ana till golvet men höll fortfarande hans huvud i sina händer. Hon lekte lite med hans hår medan blodpölen växte sig större runtomkring dom och deras kläder färgades mörk röda.

Ana tittade upp på sin vackra syster, med ögon som som snart aldrig skulle lysa mer. Hans andetag var rasliga och i otakt, han sakta men säkert kvävdes av sitt eget blod. Men några ord lyckades ändå komma ut.

"Eve, jag har aldrig ljugit för dig om dina målningar och ifall du inte hade ritat den där teckningen så skulle jag kanske aldrig fått set dig igen eller levt till det här ögonblicket. Jag är glad att det var du, min syster."

Eve satte sin hand över ögonen på Ana och stängde dem.

Sov nu.