När jag blir ledsen så tänker jag mycket som man inte borde tänka. Till exempel: varför jag lever, att jag är jordens största misstag ever, varför alla hatar mig, hur alla skulle ha det bättre utan mig. Ja, typ sånt. Tills då jag går fram till spegeln. Jag tittar på mitt ansikte och ser bara fel. Att det ena ögat är snett och hur ful munnen är. Jag gråter. Jag gråter så tyst att inte ens jag kan höra nånting. Dom salta tårarna som rinner ner för kinderna till hakan då de snart släpper taget och faller ner på golvet. Min hjärna letar bara efter rak blad, hårda saker man kan slå sig med. Ja, hemska saker.
Gör inte som jag. Hata inte dig själv. Jag skriver inte denna boken för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver för jag är inte så bra på att prata. Ni som känner mig tycker nog att jag pratar mycket men jag pratar ju inte om något seriöst utan bara en massa goja.
Tack för att du läst.
