Osynlig.

Krigarsjäl

Han slog dörren bakom sig med en smäll och lämnade henne ensam, sittandes i rummet. Lue var förvånad att han var mot idén. Hon trodde att om någon skulle hjälpa henne, så skulle det vara han. Bara han.

Hon kanske borde glömma hela konceptet. Det var visst otrevligt och orättvist i byn. Men det var sämre utanför. I skogen var det livsfarlig.

Ändå hade Lue övervägt att ge sig av väldigt ofta. Farliga djur gömda i det vilda skrämde inte henne lika mycket som barbariska soldater. Dessa började långsamt översvämma byn sedan generalen tog till styre.

Inte heller hade hon något som höll henne kvar. Båda hennes föräldrar fanns inte längre i den här världen och hon hade inga syskon. Han var den ende hon brydde sig om, men detta verkade vara bara en ensidig känsla.

Ett knackande väckte henne ur hennes funderingar. Tanken får vänta, bestämde hon snabbt och rusade istället till husets huvuddörr. Hon skulle just öppna den och släppa in människorna som stod utanför när hon märkte hur högljudda de var. Hon kikade genom en springa i dörrskivan. Dåligt, tänkte hon samtidigt som hon förskräckt tog några steg tillbaka och nästan ramlade över sina egna fötter.

Soldater.

De störtade in genom den sönderbrutna dörren och slängde henne åt sidan.

''Håll henne kvar!'' befallde officeren. Han saknade hälften av sitt vänstra öra. Soldater fick ofta skador och sår efter sina år i armén. En del till och med dog. 

Det gjorde Lues pappa.

En yngre soldat höll fast henne med sina muskulösa armar och det hjälpte inte att hon boxade till och slog omkring så mycket hon kunde. Den största skadan hon lyckades göra var att ge honom en ordentlig knytnäve i näsan, men även det fick inte hans grepp att lossna. Att skrika fungerade inte heller.

''Åh, här har vi en riktig krigarsjäl'' sa officeren beundrande. ''Bara synd att det är en ficka'' Han hade hunnit gå längst korridoren, men han återvände när han hittade bara tomma rum. ''Och var är din familj, lilla flicka?'' frågade han malligt.

''Aina!'' skrek Lue så högt hon kunde. Kanske skulle hennes grannar höra henne och rädda sig själva innan soldaterna hittade dem också. ''Bestialiska väsenden, moster! Jag säger inget om min familj!'' sa flickan djärvt.

Borde hon ha saga sanning? Berättat att hon är föräldralös? Att hon är ensam, övergiven och på väg att svälta ihjäl?

Att säga det var som att erkänna att hon skulle dö även utan soldaters inblandning. Det var hon för nonchalant och för stolt för att göra.