Dead Humanity

1 - början

"Det är helt mörkt. Helt tyst. Det enda som syns är den klara himlen och alla dess stjärnor.

Jag vet inte hur långt det spridit sig än. Men jag vet att detta är den första - men inte den sista platsen. Världen kommer gå under och ingen har någon aning om det.

De varelser som befinner sig runt omkring mig valsar runt i sanden, totalt livlösa. Det finns inget botemedel heller. Världen måste få reda på det innan allt är för sent. Jag måste härifrån. Fast det finns ingen utväg. De kommer att hitta mig. Du som läser detta måste varna alla. Alla. Få med dig så många som möjligt och förbered er. De kommer. Tidigare än ni tror. Vänta inte."

_______________________________________________________________________

Tyra läser på den lilla bruna pappersbit hon hittat om och om igen. Vad är det som sprider sig och vad kommer utrota allt liv? Är det något sjukdom, eller en person? Hon bestämmer sig för att inte leta vidare i det. Hon sitter i det kalla köket med tårna på sitt hala marmorgolv. Tyra drar in ett djupt andetag. Och ett till. För tillfället väntar hon på sina föräldrar som ska komma stampande in genom dörren med väskor i händerna. Varför ska de alltid jobba så sent..?

Precis när hon ska gå upp så snälla dörren vidöppet och stängs snabbt igen. Äntligen är de hemma. Fast de stirrar blint på varandra, sedan på Tyra.

- Vi måste härifrån. Så långt bort härifrån som möjligt, säger Annika och sätter händerna på Tyras axlar.

- De har kommit, viskar Mats. De kommer göra slut på oss alla.

Tankarna flyger fram i Tyras huvud. Vad har kommit?! Det påminner lite om det som personen som skrev den lappen berättade om. Kan det vara samma sak som de syftar på? Hon hinner inte tänka klart innan Annika tar tag i hennes hand och drar med henne ut till bilen. Hon sätter sig i framsätet, skakade. Bilen rasslar till och startar. Sedan kör de iväg. De kör förbi landsgränsen och vidare. De kör tills ingen vet var de befinner sig.

Tyra har somnat till och blir plötsligt klarvaken när bilen bromsar in. Hon tittar omkring sig och känner inte igen något. Hon tror sig skymta en grotta en bit bort. Är det dit vi ska? Mats öppnar dörren till Tyra.

- Skynda dig! säger han tyst och knuffar henne i rätt riktning.

Tyra bara följer order. Hon vet fortfarande inte vad som händer. Vad gör vi här? Väl inne i grottan luktar det gammalt och jord.

- Okej, börjar Annika. Jag tror mig ha berättat detta för dig innan, när du var mycket liten. Det var så, att din morfar åkte som vanligt iväg på en upptäcktsresande färd genom döda haven. Han ville upptäcka något. Då fann han en stor, öde ö, mitt ute i havet. Allt verkade liksom dött. Alla växter hade vissnat och det fanns i stort sett ingen liv där. Men han ville veta vad som hänt på ön, så han byggde ett litet hem där. Men ... det var visst en orsak till allt dött.

Annika kliar sig i nacken och tittar ner. Det verkar vara ett känsligt ämne att diskutera.

- Levande döda, säger Mats snabbt och tittar Tyra i ögonen.

Det kom så plötsligt att hon inte uppfattade vad han sa. Levande döda? De finns ju bara i spökhistorier. Inte på riktigt! Men det fanns bara en sak att göra. Överleva.

53 år senare

Elena ryser till när den kalla broccolin sväljs ner i magen. Usch. Hur länge ska vi behöva sitta här..?
David kommer ut med en till påse broccoli men Elena skakar tvärt på huvudet. Aldrig igen.

- Det verkar som om vi klarar oss en dag till, säger David och skrattar lätt.

- Ja, tydligen, svarar Elena och ler tillbaka.

- Undrar bara hur länge vi ska stanna här i detta .. köpcenter, suckar David och lutar huvudet mot väggen. Du är väldigt fin, det vet du väl?

Elena himlar med ögona och fnissar till. Han är alltid så.

- Jag vill bara ha det sagt, säger han. In case att vi liksom skulle dö.

- Japp. Tack för ditt underbara pepptalk.

Elena ler mot David och han kysser henne mjukt. Han är ett väldigt bra umgänge. I alla fall i tillfällen när man kan dö när som helst. De reser sig och går mot sin lastbil. En ganska bra bil ifall man råkar köra på någon.. De hoppar in och garageporten fälls upp. Bilen rullar ut på vägen och personerna i bilen tittar med mot allt dött utanför.

- Undrar om det är såhär överallt i värdlen, säger Elena. Jag menar, det är lite svårt att komma någon vart utan flygplan eller båt..

- Förmodligen.. suckar David och tar Elenas hand. Lås dörren.

- AKTA!

David vänder huvudet frammåt och trampar bromsen så hårt det går. Men bilen stannar inte och kroppen rullar upp på motorhuven och ner igen. Elena håller andan och rör sig inte ur fläcken.

- Det ... det, börjar Elena.

- Jag har aldrig.. sett en så nära, svarar David.

- Han har nog blivit smittad precis, vi kanske kan hjälpa honom! föreslår Elena och David öppnar försiktigt bildörren.

David går ut på vägen med Elena hack i häl. David tittar förskräckt på varelsen och vänder sig om. Elena stirrar intensivt på den döda. Eller, döda levande..? Han rycker till och så plötsligt att Elena inte förstår flyger han upp och greppar tag om hennes ben.

- D-david!! ryter hon och försöker slita sig loss. HJÄLP!

Han springer fram med sitt gevär och siktar mot den gamla mannen. Avfyrar. Skottet ekar längs alla höghus och de skyndar sig in i bilen igen.

- Nu vet de var vi är.. säger David och lägger geväret i lastutrymmet. Vi måste härifrån.

Elen nickar och de kör vidare. Några få gatlyktor flimrar till i den mörka staden. London. En av flera tusen. Bara ännu en stad som blivit nästan utrotad av alla döda. Viruset har spridit sig över hela världen och ifall du dör, så kommer du tillbaka. Som en av dem.