Blodiga hemligheter [ Swedish Larry One shot ]

En novell jag skrev i skolan. One shot/Bara en del.

----------------------------------

Smärtan var outhärdlig men jag visste att det var värt det. Jag föll och jag såg ansikten som tillhörde mina nya vänner, jag hörde avlägsna skrik och rop innan svarta fläckar började täcka min syn. Och allt blev tyst.

Det var en helt vanlig skoldag och alla stod och pratade i korridoren när en smäll hördes. Folk skrek och sprang och jag förstod att någon hade blivit skjuten. Jag kände att min överlevnads instinkt började ta över och jag knuffade mig förbi folk för att hitta ett rum jag kunde gömma mig i. Jag hittade ett och stängde dörren efter mig och låste. Jag gled ner för dörren och andades ut och såg mig omkring. Det fanns tre andra personer i det tomma klassrummet. Det var Harry och Louis, två killar som är bästa vänner och väldigt populära och båda var ett år äldre än mig. De satt på golvet och Harry höll om Louis som blödde lätt vid midjan och jag fattade att Louis var den som blev skjuten. Bredvid dem stod Louis' flickvän Eleanor. 

''Är du okej?'' frågade Harry. 

''Det är lugnt. Kulan snuddade bara.'' svarade Louis och begravde sitt ansikte i Harrys nacke. 

''Sluta kyssa mig din dummer, du har precis blivit skjuten'' fnittrade Harry.

''Och? Jag skulle göra det tusen gånger om för dig'' Eleanor stod bredvid med armarna i kors och såg väldigt arg ut.

''Jag då Louis? Jag är din flickvän!?'' Louis tittade på Eleanor och vände sig sedan tillbaka mot Harry och tittade på honom med en blick full av kärlek.

''Det är slut. Jag orkar inte dölja vem jag är längre eller vem jag älskar.''

Det var då jag satte två och två ihop och fattade att Louis och Harry var tillsammans och att Louis hade haft Eleanor som sin flickvän för att dölja deras förhållande. Alla visste att Louis och Harrys vänskap var annorlunda och starkare än alla andras men ingen visste om det här.

''Någon som vet varför vi hamnade här och varför Louis blev skjuten?'' frågade jag.

''Det är mitt fel'' suckade Louis. ''Jag ville vara ”cool” så jag hängde med ett gäng och så småningom gick det över styr och vi började mobba en kille, Josh. Josh försökte skjuta Harry men jag hoppade framför och nu är han ute efter oss för hämnd.'' 

''Vem är du?'' Eleanor tittade misstänksamt på mig.

''Jag heter Michael och går i klassen under er. ''

De nickade och det blev en pinsam tystnad så jag var tvungen att säga något.

''Så hur länge har ni varit tillsammans?'' slängde jag ur mig.

''Tre år i somras'' svarade Louis.

''Så... den här Josh… kommer han att döda oss?'' Jag var bara tvungen att fråga.

''Jag vet inte'' svarade Louis och suckade.

''Vi skulle kunna prova att be om ursäkt'' muttrade Harry.

''Vilken bra ide! Kan du hjälpa oss Michael?'' Frågade Louis.

Louis och Harry var helt annorlunda än vad jag hade väntat mig och jag skulle jättegärna hjälpa dem.

''Säg vad jag ska göra'' efter jag hade sagt det log både Harry och Louis medans Eleanor fortfarande stod och tjurade bredvid.

 ''Verkligen!?'' Harry hoppade på mig och kramade mig. Han höll ner mina armar när han kramade mig så jag kunde inte krama tillbaka utan stod bara och väntade tills han släppte mig. Harry var en väldigt glad och vänlig kille medans Louis är mer beskyddande och kaxig. Eleanor däremot är en dryg och självupptagen bitch. 

''Skulle du kunna kolla om han är där ute och om han är det säg att vi vill be om ursäkt'' Louis la armarna om Harry och la sitt huvud på hans axel.

Jag nickade och gick fram mot dörren. Jag lyssnade men hörde inte knyst så jag låste upp och öppnade dörren långsamt. Jag kikade ut men såg ingenting så jag stängde dörren efter mig och tog ett steg ut i den tomma korridoren. Det såg ut som en tornado slagit ner, böcker, skor och väskor låg utspridda på golvet. Jag hörde ett ljud och framför mig stod Josh. 

Jag förlamades för en stund innan jag kom ihåg att jag behöver andas för att överleva men det kändes onödigt nu när jag har ett vapen riktat mot mig. Josh gick ett par steg närmare men jag var som förstenad. Han stannade några meter framför mig och sänkte sin pistol. 

''Vem har vi här då?'' Han log ett ondskefullt leende som fick en att rysa.

''Michael'' jag var förvånad över att jag ens kunde prata.

''Har du möjligtvis sett Louis eller Harry, Michael?'' Jag kunde röra mig igen och skakade på mitt huvud och satte armarna i kors.

''Jag tänker inte låta dig skada dem'' sa jag självsäkert.

''Har du någon aning om varför jag ens står här med en pistol i min hand?'' Frågade Josh som slutade le och blev allvarlig. Jag skakade på huvudet.

''En dag för cirka sex månader sen hörde jag ett konstigt ljud komma från en skolvägg och gissa vilka jag såg där? Louis och Harry, som hånglade och självklart gjorde jag det första som föll mig i tanken – att berätta för alla andra. Ingen trodde på mig och istället vände de sig emot mig och jag blev mobbad för att sprida lögner, för att ha hallucinationer, för att vara störd. Jag fick nog efter sex månader av konstant rädsla och smärta. Jag bestämde mig för att de förtjänade att känna samma smärta som mig, om inte mer. Jag kan skjuta en person till och om du inte flyttar på dig så kanske det blir du.''

''Michael!'' 

Jag vände mig om och såg Harry och Louis komma springande. Jag vände mig tillbaka mot Josh och såg att han hade höjt sitt vapen igen och han riktade den mot Louis som nu stod bredvid mig och som skyddade Harry bakom sin rygg. Han höll in avtryckaren och jag visste att det var nu eller aldrig och slängde mig framför Louis. Smärtan var outhärdlig men jag visste att det var värt det. Jag föll och jag såg ansikten som tillhörde mina nya vänner, jag hörde avlägsna skrik och rop innan svarta fläckar började täcka min syn. Och allt blev tyst.