Jag minns

Kapitel 2

Hej, förlåt för det har tagit tid. Jag hade tänkt ha förra kapitlet som själva novellen. Men en vän till mig trodde jag skulle göra fler, så det fick mig att tänka på det. Jag var tvungen att komma på en story, så förhoppningsvis blir det bra. Eller inte. Det får vi se.
Ha en bra läsning!
***
När jag öppnar ytterdörren slås jag av doften av doftljus. Ett leende sprids på mina läppar och jag trampar av mig skorna, ställer dom prydligt på hyllan och hänger av mig jackan. Jag kan höra hur mamma pysslar i vardagsrummet med någonting, antagligen inslagningen till födelsedagspresenter till en *host* viss person *host*.

"Mamma, hur sätter jag på tekokaren?" en mörk röst sprids i hallen och in till vardagsrummet. Jag hör skrammel från köket, en sladd som dras in i eluttaget och själva sladden tar med sig allt den rör vid.

"Sätt i sladden, vrid den blå knappen till tre och tryck sedan på grön", ropar mamma till svar.

Jag tassar in till köket, lutar mig roat mot dörrkarmen med armarna över bröstet. Min blick följer Scott som följer mammas order om hur man gör för att sätta på tekokaren. Han tar fram tre tekoppar, en med mitt namn på, ett med hans namn på och ett med min mammas namn på. Han fingrar på tepåsarna som står uppradade på hyllan. Jag grimaserar när han tar tag i den rosa påsen med rabarber&vanilj som smak.

"Jag dricker blåbärste just nu", säger jag mjukt och går fram till honom.

Han vänder på sig, förvånad över att någon iakttog honom. "Din periodare." Han ler. "Jag som nyss lärt mig rutinen och så byter du, som alltid." Han drar in mig i en mjuk och varm kram och håller mig länge i den. Han släpper inte för ens vi båda rycker till av blippen från tekokaren.

"Vattnet är varmt nu", säger jag och häller upp vatten i alla kopparna.

"Hur gick det?" frågar han och börjar fläta mitt hår medan jag fixar med alla påsar. "Tofs."

Jag räcker honom en tofs och suckar lågt. "Jag börjar minnas mer nu, du vet från det som hände", viskar jag, tittar fortfarande ner på tekopparna. "Och jag tyckte om det först, men nu börjar det bli läskigt. För när jag drömmer känns det så verkligt, som om jag verkligen är jag just då" Jag ryser. "och jag minns så mycket, du vet. Det är så obehagligt."

"När kommer pappa hem, mamma?"

Vi tar tekopparna och går in i vardagsrummet där mamma i sista sekund städat undan allt hon pysslat med. Reportern står och babblar och något som hänt och vi alla slänger blickar mot tv:n. Mamma höjer tv dosan och sänker volymen.

"Så", säger hon och tackar tyst åt muggen Scott räcker henne. "Hur gick det idag, gumman?"

Jag andas och ser på henne. "Jag minns", konstaterar jag och slår mig ner i soffan bredvid min bror.

"Vad minns du?" Hon fingrar på koppen och ser en smula nervös ut, rädd att jag ska minnas det hemska som hänt.

"Pojkar", viskar mamma och stryker var och en om kinden. "Inte nu."

"Eh", börjar jag och funderar på hur jag ska berätta.

Sanningen är den att jag inte vill berätta för mamma. Jag menar, hon har inte gjort något fel och det jag minns har redan hänt. Vad ska hon göra åt saken? Kanske är bättre att jag står fast vid att jag inte minns allt, utan bara små delar.

"Inte så jätte mycket än, det är fortfarande suddigt och blurrigt när minnena kommer tillbaka", berättar jag och ser hur Scott kollar på mig, ser igenom min lögn.

Efter mycket prat, skratt och galna återupplevelser sitter hela familjen vid matbordet. Tallrikarna är tomma. Glasen är tomma. Alla former är tomma. Och så går det när man lever med tre bröder. De är som hundar, äter allt som är ätbart. En typisk Jenkins kille.