Påverkad ~ foscar

Kapitel 2

Jag sitter kvar en stund i träbänken med blicken fäst i det vackra kyrktaket. Betraktar de vackra målningarna och låter tankarna vandra iväg på egna vägar. Uppfattar ljudet av ett par barn som glatt skrattar och kan inte låta bli att le. Glädjen studsar mellan väggarna och jag kan inte låta bli att ännu en gång beundras över byggnadens akustik. Härinne känns allt så fridfullt, så enkelt. Det skapar hopp som annars inte alltid infinner sig pågrund av all tumult och oro runtom i världen.

Efter ytterligare några minuter reser jag mig upp och plockar stillsamt åt mig mina saker innan jag sänder en sista blick fram mot altaret och sedan med lätta steg rör mig ut mot vårsolen som skiner ute på gården utanför kyrkans öppna dörrar. Leendet stannar kvar på mina läppar och jag drar in den underbara doften av nyklippt gräs och utslagna blommor i näsborrarna.

Trots att jag redan är förberedd, redan vet att han är där så blir jag alltid lite förvånad över att se honom sitta på muren som löper runt den stora kyrkogården. Han sitter som vanligt med benen i kors, ryggen lutandes mot den kraftiga eken som växer på andra sidan muren och som vanligt med en cigg i mungipan. Idag är han ensam och det gör mig ännu mer besluten, besluten om att idag är dagen då jag faktiskt pratar med honom.

Men något är annorlunda idag, en ny detalj. Han bär inte sina solglasögon. Istället ligger de placerade på muren bredvid honom och nyfikenheten över att faktiskt få ta reda på hans ögonfärg gör att jag med ens styr mina steg ditåt.

Han hör mina fotsteg i gruset och lyfter blicken när jag närmar mig. Jag möter hans blick och hajar till. Jag förstår nu varför han alltid bär solglasögon. Hans ögon, som faktiskt är blåa, är rödsprängda och stirriga, och jag tror knappast att det är gråtit han gjort.