År 1: En Ny Värld

Stora rör

Det hade aldrig gått upp för mig hur en enda mening kunde förändra ett litet barns syn på livet. Jag var bara nio år när min far berättade om världen åvanför. Den värld som för tusen år sedan bröts ned bit för bit av allt de vi människor skapade. Ondskan som vi förstörde vår värld med förstörde också vår syn på livet. Den förstörde naturen och lekfullheten runt omkring oss. Min far berättade också för mig om hur människan tog sig under jorden, bosatte sig här och levde vidare. Dock kunde jag inte förstå hur. Hade inte människorna redan fått sin tid i den här världen? Borde inte de också ha slukats av världens undergång. Tekniskt sett, så var det inte världens undergång. Jag tror, att vi fick en andra chans att gottgöra det vi en gång förstörde.
"Jag ska bli den första att komma upp på ytan!" Hade den nioåriga jag sagt. Min far hade bara skrattat åt mig och svarat att jag skulle behålla den drömmen. Jag undrar om han verkligen menade det.

***

"Tim för i helvete! Vi är sena!" En röst lika skarp som sin ägare, nämligen min allra bästa vän, Zack, bankade vilt på min sovrumsdörr. Hon hade för vana att bara dundra in i mitt och min lillasysters hem på mornarna. Eller ja, snarare fågelbo om man ska beskriva det med en liknelse. Efter att våra föräldrar gått bort så hade jag bara min syster och vi blev tvungna att flytta ut från den stora kojan vi hade till något mindre, mer passande. Hennes namn är Twix. Kan vara rätt dryg ibland men annars helt okej. Det är trots allt jag som måste ta hand om henne då hon inte är myndig än.

"Ah..kommer om en minut!" Svarade jag Zack. I spegeln såg jag en 19 årig kille med smalt ansikte och kattformade ögon. Båda mina ögon var bleka som snö. Det var på grund av att vi människor inte levt ovan jord på mer än tusen år. Håret däremot var kolsvart med en silver nyans i det. Ingen i vår lilla stad här hade ljusare än vad jag och de flesta hade. Ingen hade någonsin fått se solen och därför kunde våra hår inte få en ljusare färg. Jag önskade ibland att jag hade brunt hår, nästan kastanjebrunt.

I mina funderingar slängde jag en blick på min vänsterarm för att kolla vad klockan var. Tio i 8, vi började prick. Jag slängde på mig min väska och jacka som hängde på en krok på väggen. Sedan gick jag raka vägen till Twix rum. Det hördes ett svagt ljud från hennes radio av någon som sjöng. Jag gissade på Backstreet Boys, eller som jag kallade dem, "backshit dogs". Varje gång jag nämnde det för Twix blev hon as-sur. Som att jag förolämpade henne eller något. Backstreet Boys var något som var populärt för väldigt länge sedan, då menar jag cirka 1000 år sedan. Det som gjorde så att vi kunde lyssna på radio, spela cd-skivor och kolla på TV var en en sorts energikälla från stadens mitt. Den växte i berggrunden här under jorden. Den har också gjort så att vi kunnat göra konstgjord mat som har lett till människans överlevnad. Det är rätt häftigt om jag får säga det själv.

Jag rykte upp den spruckna dörren in till Twix rum och möttes av en sur min. Twix stod framför sin spegel med ett halvt sminkat ansikte.
"Vi måste dra nu slöfock, du börjar snart och jag tänker inte ta på mig skulden för att du blir försenad till skolan en gång till!" Sa jag alvarligt. Hon himlade med ögonen.
"Jaja..." svarade hon och skyndade på. Tydligen så var sminket viktigare än skolan. Jag ställde dörren på glänt och gick sedan ut till Zack som stod och väntade på mig och Twix. Hon är i alla fall en morgonpigg person. Det är bra, för annars hade jag knappt kommit upp ur sängen de senaste åren.

Zack satt på sin moped när jag klev utanför dörren. Hon brukade skjutsa min syrra till skolan varje morgon och sedan drog jag och hon vidare till vårt jobb. Mopeden hade ett flak därbak som jag och Twix brukade sitta på. Det var rätt kul att sitta där på när Zack körde.

"Alltså din syrra är ju inte så värst snabb..." skrattade Zack och drog upp sin luva över huvudet. Tröjan hon hade på sig var utan ärmar så man kunde se hennes konstgjorda arm. Med konstgjord arm menar jag typ en robot arm. Hon hade nämligen förlorat den i en olycka som liten. Även fast andra tyckte att den var underlig så brydde hon sig inte. Zack hade ett väldigt bra självförtroende som gjorde att hon klarade sig igenom det mesta på egen hand. Hon hade till och med skyddat mig från elaka mobbare när vi var mindre.