Touch

Prolog

Dag? Vet inte.
Månad? Maj kanske. Vet inte.
År? 2132.

Jag vet ingenting. Ibland glömmer jag hur jag själv låter. Vad som händer utanför murarna vet jag inte heller. Varför jag är här? Jag är annorlunda. Precis som alla andra här.  Gåva - är vad de kallar det. Bestraffning - är vad jag kallar det. Strecken på min vägg visar hur många dagar jag varit här inne. Alldeles för många. Visst jag har rumskamrater men ingen pratar, inte med mig iallafall, och hade de gjort det så hade jag ändå inte svarat.

Vad de är annorlunda för vet jag inte. Alla har olika gåvor - Bestraffningar-. Men en sak har vi gemensamt. Vi får inte röra någon. Jag kommer tydligt ihåg när jag var 12 och min "gåva" första gången blottade sig. Jag kommer ihåg hur mamma tog min hand och hur de lysande skenet tog över min hud innan jag drog bort den då det slutade. Mamma visste. Men inte jag. Hon vägrade säga något och bad mig bara att inte tala om det som hade hänt. Visst. Tills hon förbjöd mig ifrån att röra vid någon. Hon visste men inte jag.

Jag var en av dem.

Gud har förbannat oss alla. Från att kunna leva. Väldens fara. Det är vi. Aldrig kommer vi att kunna leva normalt. Låtsas kan vi alltid. Tills någon ser tatueringen. Då vet de. Aldrig kommer någon av oss tillåtas att röra vid någon annan. Aldrig tillåta oss att älska. Aldrig behandla oss som någon som är värd att älska. För det är vi inte. Det vet vi.

Vi är som konstverk. Se men inte röra. Ibland kommer folk hit. För att titta på oss. Se. Se om vi är så annorlunda. Se vår gåva.

Se men inte röra.