Miss Perfect 2

ett

throwback till slutet av Miss Perfect 1:

Vi går lite till och helt plötsligt börjar Jacob kittla mig. Jag skriker till och springer lite i förväg men han verkar vara på rethumör så han följer efter och jagar mig.

Jag springer över vägen och skrattar samtidigt som alla andra kollar på oss. Sedan springer jag tillbaka mot dem.

"Melissa, akta!" hör jag Aaron ropa och jag kollar upp för att se en lastbil några meter bredvid.

Sedan blir allting svart.

slut på throwback

Melissa's perspektiv:

Jag har panik. Jag vet inte var jag är eller hur jag hamnade här. Jag ser ingenting för jag kan inte öppna mina ögon hur mycket jag än anstränger mig. Jag har bara legat här nu ett tag och hört röster ibland och känt hur någon tar på mig. Jag vill röra mig eller säga något men det går inte.

~

Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Jag kan fortfarande inte röra mig men när den ena ser mig går han fort fram mot mig.

Jag öppnar munnen.

"Where are my parents? Why am I here? I need to see them", säger jag fast min röst kommer ut i en viskning.

De båda läkarna stirrar på mig och sedan kollar de på varandra.

"Du är i Sverige. Kan du prata svenska?"

Sverige?

"Ja..." säger jag undrande.

En av dem harklar sig och kollar ner i ett papper.

"Melissa, du har legat i koma i tre månader. Du blev påkörd av en lastbil. Kommer du ihåg det?"
"Vadå lastbil? Nej! Kan jag få ringa min mamma? Varför är jag i Sverige?"

Jag förstår ingenting. Hur kan jag vara i Sverige? Jag har inget minne av att vi skulle åka och hälsa på farmor och farfar.

"Du får vänta här ett tag så ska vi gå och ringa din farmor och farfar."

Jag ligger kvar i sängen och kollar mig omkring. Det står en vagn bredvid sängen jag ligger i. På den står en vas proppfull med rosor. De flesta är vissna men vissa ser nyare ut.

En doktor kommer in igen och säger att min farmor och farfar kommer snart.

Jag blir lite nervös för jag har inte träffat dem på flera år.

"Får jag bara fråga. Vad är det senaste du kommer ihåg?" frågar han.

Jag får tänka efter lite.

"Jag var på basketmatch med min pojkvän och sedan åt vi på en restaurang. Mamma och pappa var iväg någonstans också." säger jag.
"Var detta på sommaren eller vintern?"
"Sommaren", svarar jag.
"Melissa... Du har drabbats av en minnesförlust. Det har förändrats väldigt mycket i ditt liv sedan dess men jag väntar på dina farföräldrar och så ser vi vad dem säger", förklarar han.

Jag ligger och väntar på dem och när dörren öppnas får jag ett leende på läpparna.

"Hej", säger jag.

De går fram till mig och kramar mig länge.

"Hur mår du?" frågar farmor.
"Bra. Har jag varit här i tre månader?" frågar jag.
"Ja..."
"Var är mamma och pappa?"

Farmor kollar på farfar och sedan kollar hon ner i marken.

Farfar kliar sig lite i håret och tar min hand.

"Dina föräldrar är döda. De dog i en bilolycka för mer än ett halvår sedan."
"Va?" utbrister jag och försöker sätta mig upp men märker hur det hugger till i min rygg och jag kvider till.
"Var lugn. Vi vet att det kommer som en chock men du har vetat om det här innan. Du har bara fått en minnesförlust nu."

Jag känner hur tårarna strömmar ner för mina kinder. Jag förstår ingenting.

"Är det här en dröm, snälla säg ja!"
"Tyvärr..." säger farmor och torkar bort en tår.

Läkaren berättar för dem vad jag sa var det senaste jag kom ihåg.

"Det var från den dagen dem dog. Du har berättat att din mobil ringde när du var med Luke på restaurangen."

Jag blir tyst en stund.

"Så jag har alltså glömt bort allt som har hänt sedan den dagen?"

Ingen hinner svara förrän dörren flyger upp och en kille kommer inrusandes.

"Melissa, du är verkligen vaken! Jag har saknat dig så mycket!" säger han och böjer sig fram för att krama mig.

Jag känner hur min puls blir hög och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

"Aaron", säger farfar innan han hinner krama mig.

Han stannar till och kollar på mig.

"Hon vet inte vem du är", säger farmor.

_________________

Det var första kapitlet på bok 2. Vad tyckte ni?? Jag har nästan 60 000 läsningar på första boken och det är helt sjukt! Många följer mig och kommer förhoppningsvis fortsätta läsa men ni får gärna dela den här på sociala medier eller med era kompisar så blir jag glad. Det är tack vare er jag har motivation till att göra en uppföljare❤️❤️ Rösta och kommentera så kommer kapitel två så fort som möjligt😘