Tears

Misstaget

Stina skickade iväg snapen. Sedan insåg hon att hon inte hade skickat till wilma. Hon hade skickat till Purjoon. Hon var förkrossad. Hon fick panik. Hon slängde mobilen i väggen och slog omkull bordet. Hon skrek och grät. Hon kollade på sin mobil. Purjoon hade inte svarat. Sekunderna gick. Sekunder blev till minuter. All denna väntan tog på Stina. Hon började höra röster i sitt huvud. "blocka purjoon", sa en. "Radera snapchat", sa en annan. Det värsta hon hörde kom senare. "Gör sönder hela mobilen". Sånt här skulle tära på vem som helst. Stina var inget undantag. Hon klarade inte pressen. Hon la ner mobilen i fickan och slet upp dörren till klassrummet. Hon hörde hur hennes vänner ropade efter henne, men hon stannade inte. Hon kunde inte. Hon gick ut till ljushallen för att pusta ut. Då såg hon en äcklig snubbe och det var den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Hon gick in på toaletten och bröt ihop. Hon tog upp den hur fickan. Det som brukade ge henne glädje, få henne att må bra. Hon hade lovat sig att inte ta upp den, men hon kunde inte stoppa sig. Hon hade redan mobilen i handen. Hon öppnade toa locket och var påväg att släppa mobilen. Spola ner den för alltid. Då hände det. Hon hörde plinget. Det där underbara plinget av en snapchat. Purjoon, stod det. Stina öppnade snapen i förväntan. Det stod inget. Det var en bild på en vägg, och Stina kunde tillslut pusta ut.