Kopierat möte

1K 13 2
                                    


Resten av veckan spenderade jag mer eller mindre fastklistrad på Cornelia. När vi jobbade försökte jag så mycket som möjligt att hålla mig till mitt bås och inte kolla upp från datorn för något annat än för att besvara frågor, eller när jag gick ut på lunch. En lunch som jag åt med Cornelia och eftersom hennes bås var längre från hissen än mitt så behövde jag inte gå den sträckan själv heller.
Trots detta så lyckades Kevin ändå hitta tillfällen att göra mig knäsvag. Ibland log han så där sexigt mot mig. Ibland så kände jag hans hand strykas mot mig när han gick förbi, men då jag tittade på honom låtsades han som ingenting. Andra gånger så viskade han siffrorna jag förevigt skulle komma ihåg, 2756. Annars höll han sitt avstånd, något som gjorde mig galen inombords, eftersom han var så noga med att påminna mig om att dörren var öppen.
  Jag kände mig själv och jag visste att jag hade tagit väldigt illa upp om någon annan än Kevin hade gjort de här sakerna, vilket sa att jag brydde mig allt för mycket om honom. Jag visste också att jag aldrig skulle klara av att stå emot honom om jag lämnades själv, därav mitt fastklistrande på Cornelia. På eftermiddagarna så shoppade vi, satt på caféer, en dag gick vi till och med på vernissage. Jag kände hur min plånbok krympte, men det var det värt. 
  På kvällarna var vi ute på barer, kraschade privata fester, utan att någon kom på oss. Andra kvällar stannade vi hemma och försökte vila upp oss för att nästa kväll kunna gå ut igen. Då satt vi oftast och såg på film eller bara snackade om de vi varit med om dagen innan, de nätterna sov jag över hos Cornelia. Hon bodde längre ifrån en viss lägenhet än jag och jag ville inte sitta själv i en taxi sent på natten och eventuellt säga en annan adress än min egen till chauffören.
  Cornelia verkade trivas bra, äntligen hade jag blivit helt och hållet den vännen hon ville ha. Hon nämnde min vändning ett antal gånger, men jag sopade alltid bort hennes kommentarer och hävdade att jag bara insett att det faktiskt var rätt kul. Jag vantrivdes i alla fall inte, det var roligare än jag trott, det var det och jag tyckte om att spendera tid med Cornelia, det var skönt att känna att jag hade någon som tyckte så mycket om mig. Det var också väldigt bra att något så roligt kunde få mig att inte gå över gränsen på nytt och göra något jag skulle ångra dagen efter.

När helgen kom så hade jag och Cornelia bokat plats på ett spa i New Jersey. Det var en trevlig resa, över Hudsonfloden. Vi tog min skrothög till Volvo som saknade luftkondition, och våren började komma rejält på dagarna så det blev varmt, men vi vevade ner rutorna och dunkade hög musik och kände att vi var 16 år igen.
"Vi gör aldrig sådant här längre, det är så kul att spendera lite tid med dig." skrek Cornelia högt över musiken
Jag nickade, jag höll med. "Verkligen, förlåt att det inte skett innan."
"Ingen fara, vi gör det ju nu."
Jag log mot henne. Det var sant, och även när Kevin skulle tona ner sin framfart så att jag skulle kunna sova själv i min lägenhet igen så skulle jag fortsätta se till att verkligen umgås med Cornelia. Jag behövde henne i mitt liv, hon gav mig energi och fick mig tro på att jag klarade av saker. Hon fick mig alltid att må bättre, även om jag inte berättade vad det var som var jobbigt.

Spaet var trevligt, det var skönt att kunna slappna av och bli helt ompysslad. Dock fanns med god tid att tänka över allt som hänt, framför allt var betydelsen av 2756 betydde. Menade han allvar? Skulle jag kunna komma till honom när jag ville? Ville han verkligen det eller skämtade han bara? Det var så svårt att läsa Kevin, han verkade som killen som ville ha ett engångsligg och sen sticka, men han hade ju redan fått det, så varför fortsätta?
  Trots mycket grubblerier så hade jag en bra helg. Cornelia var modigare än jag och provade allt som fanns som var lite ovanligt, speciellt när det kom till maten. Jag åt saker jag visste vad det var och var mer än nöjd med det. Cornelia plockade till sig nästan bara det som hon inte visste vad det var.
"Det där kan du ju äta när som helst, när annars får du chansen att smaka..." Hon höll upp något grönt slemmigt som var det som såg absolut minst aptitligt ut på hennes tallrik. "... vad det nu är för något."
Jag skrattade och Cornelia lade slemmet åt sidan."Kanske det var lite att ta i, men de här var faktiskt riktigt goda."
Hon pekade på något annat på sin tallrik.
"Ät du, jag klarar mig med det här."
"Du har tydligen inte ändrat dig helt. Du är försiktigt på vissa plan fortfarande."
Jag log mot henne men svarade inte.

2756 - koden till digDär berättelser lever. Upptäck nu