Mellan två hjärtan

Förord

Den här berättelsen är inte perfekt.
Den är rörig. Den är verklig.
Den handlar om kärleken vi kände.

Om du någonsin har älskat någon som du inte kunde få behålla.
Om du någonsin har älskat någon mer än dig själv.
Då är den här berättelsen för dig.

Det fanns en tid då jag trodde att kärlek var tillräckligt. Att om två människor kände något starkt och djupt, kunde de övervinna vad som helst. Han fick mig att känna mig sedd på ett sätt som ingen annan någonsin hade gjort. Vi blev inte bara kära. Vi krockade. Med passion, med drömmar och med hopp.

Men jag lärde mig att kärlek inte alltid räcker för att stå emot tyngden av någons förflutna. Eller hur det smyger sig in i nuet när man minst anar det. Vi var inte perfekta. Men under en tid var vi allt för varandra.

Det här är inte en berättelse om en person som sårade och en annan som blev sårad. Det är en berättelse om två hjärtan som gjorde sitt bästa i en värld där tajming, rädsla och gamla sår stod i vägen. Vi gjorde båda misstag. Vi förlorade båda något. Vi ville så desperat tro på den bild av oss som vi hade av varandra, bara för att få vara tillsammans. Men någonstans på vägen gick något sönder. Sakta, och sedan på en gång.

Men mer än något annat handlar det om tacksamhet.

För trots lögnerna, tystnaden och hjärtesorgen lärde vi varandra det viktigaste av allt.
Vad kärlek är.
Och vad den inte är.

Vissa berättelser är inte menade att vara för evigt.
Men det betyder inte att de inte betydde något.

Vissa saker behöver inte vara för evigt för att lämna ett avtryck.
Och ibland går två människor därifrån med känslan av att vara trasiga, trots att kärleken en gång var det som fick dem att läka.

Viss kärlek går inte förlorad, och viss kärlek behöver inte hittas.
Den lever i utrymmet mellan två hjärtan.