One Thousand Roses [foscar 2] wattys 2016

Kapitel 2

Felix perspektiv-

Oscar hade lämnat sjukhuset på förmiddagen, och jag har fortfarande inte sagt ett ord till honom. Han hade inte direkt varit särskilt pratglad då heller, fullproppad med hemlängtan och medicin och hans pappa hade pratat med honom hela tiden.

Oscar hade bara gett mig en kort blick innan de åkte hem. Han ska bo hemma ett tag tills han blivit bättre, men jag är inte säker på om han kommer flytta in hos mig efter det heller.

Jag hade suttit kvar efter de hade åkt, Klara skulle ta några prover och jag behöver verkligen prata med henne efter det. Klockan mitt emot mig berättar att hon har varit inne hos doktorn i en kvart.

Ytterligare femton minuter passerar innan hon kommer ut med händerna knutna. Tårar rinner över hennes kinder och hon försöker om och om torka bort dem. Hennes käkar är hårt spända och hon bryter ihop totalt så fort hon kommer fram till mig.

För första gången sedan kyssen håller jag henne i mina armar. Jag vet inte vad som hänt där inne men jag håller om henne hårt och stryker mina fingrar genom hennes hår. Hon försöker säga någonting men hennes röst är bara hackig. När hon väl får ur sig hela ord är det endast en viskning.

"J-jag är gravid", säger hon och jag släpper taget om henne för att möta hennes blick. Jag rynkar pannan och skjuter henne ifrån mig, chockat.

"Va?!", nästintill skriker jag. Hon krymper ihop och försöker göra sig liten och jag ångrar direkt att jag skrek. Jag drar handen genom håret och går förvirrat tillbaka till stolen i väntrummet.

"Med Ogge?", frågar jag och möter hennes rädda och förvirrade blick. Det gör ont att säga hans namn och jag ser att det gör ont i henne att höra det. Klara nickar långsamt och sätter sig ned bredvid mig.

"Förlåt", suckar jag, "allting är bara förstört just nu och det är mitt fel".

"Det är inte alls ditt fel, Felix, du försöker så gott du kan", hennes ord är sköra och jag skymtar ett leende på hennes rosa läppar. Vi sitter en stund i tystnad och jag kan inte hjälpa att tårarna rinner.

"Ska du behålla det? Barnet alltså", frågar jag försiktigt. Klara suckar djupt och avvaktar en sekund innan hon svarar.

"Jag vet inte, det känns inte rätt", säger hon och hennes röst är djup av tvivel. Hon tvivlar på sig själv, om hon kommer att klara att ta hand om Ogges barn när han inte är här längre. Och jag förstår henne. Jag klarar själv knappt att säga hans namn, att föda upp hans barn är tusen gånger svårare. Helt själv dessutom.

Men så kommer jag ihåg Oscars ord sen vi satt på bryggan i min stuga. Att hans största dröm, hans hopplösa dröm om att ha ett barn. Vi hade skrattat tillsammans om hur barnet skulle se ut om det var vårt barn. Med Oscars ögon och mitt leende, om det skulle gå på dans precis som jag.

"Om du ska behålla det", börjar jag och stryker handen över hennes, "så hjälper jag mer än gärna till". Klara lyser upp i ett leende och kramar mig hårt.

Vi åker hem till mig och jag fixar i mina föräldrars rum så att Klara kan bo där. Egentligen bor hon i en lägenhet inne i stan som hennes föräldrar betalar för henne, men just nu bor hennes kusin där.

Sedan åker jag hem till Oscar. Jag måste prata med honom innan någon annan förklarar saker och ting för honom. Jag drar med honom ut i Klaras bil som jag lånat.

"Förlåt mig Oscar", börjar jag och han möter inte ens min blick. Han kollar ned på sina fingrar som han pillar med.

"Pappa har berättat", hans röst är raspig och olik Oscars vanliga, "jag vet inte om jag kan förlåta dig för det". Orden som lämnar hans mun känns surrealistiska och än en gång känns det som att han är långt borta.

"Snälla Oscar, det kan inte sluta så här", min röst är desperat och någonting i hans ögon skiftar.

"Jag älskar dig så jävla mycket". Han närmar sig mig och sluter sina blå ögon och kysser mig. Jag känner mig räddad från allt det hemska som hänt och det har aldrig känts så här rätt förr. Jag masserar hans läppar mjukt och placerar händerna i hans nacke. Det känns så länge sedan jag fick kyssa Oscar så här och det blir snabbt lite mer än bara kyssar.

"Jag älskar dig också, Felix", säger han innan våra läppar åter kraschar mot varandra.