Jag tror att jag älskar dig

Del tjugosex (sista delen)

•Ditt POV•

Jag ligger i Bellas säng, precis som jag har gjort de senaste timmarna. Bella låg i sin mammas rum och prasslade med täcket med jämna mellanrum, men när prasslandet plötsligt tystnade och ersattes med steg i trappan så antog jag att hon hade gått ner. Och plötsligt blev det väldigt tyst, som om någon tryckt på en knapp och fått hela jorden att somna. Det enda jag hör är mina egna andetag och klockan på väggen som jag då och då slänger en blick på.
När jag inser att jag legat i två timmar och lyssnat på klockans svaga tickande, och fortfarande inte fått minata lilla tecken på att Bella kommigt upp igen, sätter jag mig upp på sängkanten. Obehaget kommer krypandes när jag hör huset knaka till, och när en kall vindpust från det aningens öppna fönstret möter min axel och ansiktet. En rysning löper längs ryggen, är jag själv i huset?
Det känns nästan jobbigt att resa sig upp, och smärtan i underlivet gör det inte lättare. Huvudet snurrar till när jag börjar röra mig fram mot dörren, men det struntar jag blankt i. Försiktigt skjuter jag upp dörren och kisar en aning mot det starka ljuset jag möts av. Jag ser mot trappan, vänder mig sakta mot den. Jag är rädd att jag ska komma ner och inse att jag faktiskt är ensam, men ändå går ja mot den. Med ett stadigt tag om handtaget går jag ner för trappan. Andas tungt.
"Hallå..?" Hör jag mig själv säga, och ögonen kantas av tårar nör jag inte får något svar. Jag fortsätter ut i köket, bara ifall det skulle vara någon där som inte hörde mig. Men istället för en person sittandes vid bordet, eller ståendes för att göra kaffe eller bre en macka, finner jag ett papper på bordet. Pulsen ökar när jag viker upp pappret och läser de första orden.

Älskade D/N,
Jag bundar och aväljer hårt. Vad är dethär? Någon sorts skämt?

Förlåt mig finaste D/N. Jag älskar dig så jävla mycekt men jag orkar inte längre.
Ögoen fylls av tårar och blicken blir suddig. Är det nu hon gör slut med mig? Men då läser jag vidare, och inser att det är mycket värre än så, och plötsligt kan jag bara ta in några få ord av det jag läser

...Jag kommer sakna dig, D/N, men när du läser detta är jag antagligen redan borta. Du måste lova mig att fortsätta utan mig. Jag älskar dig,
Din Bella♡
Bläcket i de sista, slarviga bokstäverna är bara halvt torkade, och jag kan snbbt konstatera att det inte kan ha varit länge sedan hon gav sig iväg. Jag rusar ut i hallen och sliter åt mig en jacka innan jag fortsägger ut genom dörren. Jag vet vart hon är. Och jag ska dit.

Jag springer så fort mina ben orkar. Ner längs gatan och över vägen. Framför skogen stannar jag. Det känns som att någon sliter tag i mina inälvor och vrider om. Jag får ångest, men jag måste in dit. För Bellas skull. Jag tar ett steg framåt. Barr och grus som farit in i skogen efter att de sopat vägarna snär in i fötterna. Marken är fuktig och kall. Jag tar ett steg till och handen vrider om ytterligare i magen. Någotågot jag tror är en fågel röra om bland barren uppe i träden, och i samma stund som jag börjar traska framåt funderar jg på om jag ska se den som en sorts skyddsängel eller som ett hot. Jag fortsätter frammåt, djupare in i skogen.
Det var här det hände, tänker jag, det var här han slet av dina kläder och våldtog mig. Och plötsligt känns det som rör sig uppe i träden bara som något som förföljer mig. Jag springer.
"Bella", viskar jag gång på gång, som för att ge mig själv en motivation trotts smärtan i benen och den brännande torra halsen. Plötsligt springer jag så fort att det känns som jag ska snubbla över mina ben. Grenar river mig över ansiktet och grus pressar sig in i mina fötter snart kan jag se månen lysa fram mellan träden en bit fram, vilket avslöjar tillräcklgt för att jag ska första att jag snart är framme.
Precis i skogsbrynet ställer jag mig och ser mot tjejen som står endast några meter från klippkanten och ser ner mot det vågiga havet nedanför. Vinden sluter i hennes hår och hennes kläder liger kastade runt henne på marken. För hon är hon som jag kallar för min. Hon som inte orkar mer.
Hjärtat slår hårdare i bröstet när hon tar ett steg närmre kanten. Jag tar också ett steg. Sedan två och tre, och sen springer jag.
"Bella hoppa inte!" skriker jag åt henne, och hon vänder sig om. Likt vattenfall forsar tårarna nerför hennes kinder, precis som på mig, och jag skriker rakt ut när hon tar ytterligare ett steg mot sin död. Det är som om allting stannar runt oss. Jag stannar några meter från henne, rädd att hon ska kliva över kanten om jag kommer närmre.
"Om du hoppar, då hoppar jag med dig", säger jag och torkar bort några tårar. "Om du dör, då dör jag med dig." Sedan tar jag yterligare ett steg mot henne. Ingen lycka ser jag i hennes blick. Den är tom. Lika tom som jag känner mig.
"Snälla stana där du är..." säger jag och tar ett steg till. Hon backar. "Snälla Bella, jag älskar dig." Och jag tar ett steg till.
"Jag älskar dig också, D/n", säger hon. Snyftningar hörs från henne och jag vill bara springa fram och krama henne. Säga att jag älskar henne, att vi ska gå hem nu och att allt kommer bli bra.
Men den tanken avbryts när hon hastigt vänder sig om och rusar ut mot kanten och hoppar.
Som av ren reflex skriker jag så högt jag bara orkar och springer mot kanten efter henne. Och jag flyger. Det svartnar för ögonen men då får jag tag i vad jag tror är Bellas hand. Jag drar henne mot mig och håller henne så hårt jag bara kan. Vi faller och jag blundar och jag viskar att jag älskar henne, och tillsammans bryter vi genom vattenytan. Allt blir svart, men det gör inget, för jag har Bella i mina armar.
Jag trodde att vi älskade varann, men det tror jag inte längre.
Jag vet.

Jag älskar dig Bella..
Och jag älskar dig, D/n..

OMG JAG ÄR DÖD. DEN ÄR SLUT. JAG HAR SKRIVIT KLART DEN. JAG. HAR. SKRIVIT. KLART. DEN.
Tack så SJUKT MYCKET för alla som har läst och söstat och kommenterat, ni fattar inte hur mycket det betyder. Jag insåg även att jag har över TUSEN READS på det första kapitlet. Ni är de bästa.

Om ni även är intresserade av att lösa något mer av mig så ska jag försöka planera en ny bok/berättelse/nånting.

Puss på er, så hoppas jag att vi ses snart.
-Elin♡