Mötet

Mötet
Det var en mörk och dyster dag i den lilla staden och Anna var på väg till konsthallen som hon alltid var, minst fyra gånger i veckan. Den här gången hade hon med sig sina skisser på luktpionerna som hon hade ritat av för några månader sedan när hon suttit på bänken i den botaniska trädgården och tittat på alla blommor som nyss blommat ut. Hon skulle precis svänga runt hörnet för att sedan gå in i konsthallen när en man med klarblåa ögon och kort blont hår gick in i henne och Annas skisser på luktpionerna bara flög upp i luften. Anna sträckte sig för att ta upp skisserna men hennes hand mötte hans när de både la händerna på skisserna som låg på den fuktiga asfalten. Hon kollade hastigt upp och möttes av hans vänliga blick, deras händer gled sakta ifrån varandra då Anna sträckte sig efter en av de andra skisserna. Han tog sakta upp en av hennes skisser och kollade noggrant på den och efter en stund sa han "Åh, wow. Har du ritat den?", Anna började rodna okontrollerat innan hon svarade att det var hon som ritat den. Han var den första som någonsin lagt märke till hennes konst. Han frågade om hon var på väg till konsthallen och det var hon, han berättade att han också brukade gå dit ibland innan de skildes åt och gick åt varsitt håll.

Anna var även idag på väg till konsthallen och hon hade hopp om att han, som hon stötte på igår på vägen dit också skulle vara där. Hon hoppades ändå att hon skulle få återuppleva det korta mötet hon haft med honom igår. Anna tog fram sina penslar och sina färger för att fortsätta måla på luktpionerna som hon inte hade målat klart igår, en kvinna bredvid henne målade en skål med frukter och Anna tyckte att den såg lite för dyster ut eftersom hon hade målat den med alldeles för mörka färger. Annas blick kastades mot dörren när den öppnades och när hon betraktade vem det var som hade öppnat den så var det han, det var han hon hade gått in i igår. Hon försökte att inte stirra på honom men det var svårt, han hade på sig en mörkblå skjorta med en vit undertröja och ett par ljusblåa jeans och hans hår såg lika perfekt ut som det hade gjort igår. Han såg att det fanns en ledig plats bredvid fönstret och gick mot den och när han kom fram så såg han henne, hon observerade på honom med sina rådjursögon. "Hej! det var jag som gick in i dig igår, jag heter Johan!" sa han med ett charmigt leende på läpparna. Anna gav honom ett leende tillbaka innan hon svarade att hon mycket väl kom ihåg att de hade gått in i varandra igår, hon fortsatte med att berätta att hon hette Anna. Luktpionerna som hon höll på att måla berömde Johan medan han ställde upp sin duk på stativet och började sakta måla en stad, Anna såg direkt att det var den lilla staden som de befann sig i.

Hon kollade ut och det hade börjat bli mörkt, det var nog dags att röra sig hemåt tänkte Anna men hon ville samtidigt inte lämna Johan, hans sällskap gjorde henne varm och att se på när han målade den lilla dystra staden de befann sig i gjorde henne på något sätt lugn. Anna tog modet och frågade Johan om han skulle komma till konsthallen imorgon och tills hennes förvåning så sa han att han självklart kommer tillbaka imorgon. Hon sa att hon skulle börja röra sig hemåt och han ställde sig upp för att ge henne en kram, hon blev helt varm i kroppen och ville aldrig släppa taget men hon visste att hon var tvungen. "Vi ses imorgon Anna!" sa han och Anna ropade detsamma tillbaka medan hon stängde igen samma dörr som Johan hade kommit in igenom bara för några timmar sedan.

När det ännu en gång var dags att säga hejdå så hade de bytt nummer med varandra. När Anna kom hem så plingade det till i hennes telefon och det var från Johan, han hade frågat om han fick bjuda henne på fika imorgon på caféet bredvid konsthallen och Anna kunde inte hindra sig själv från att le åt meddelandet hon nyss fått av honom, hon skickade snabbt iväg ett "Jättegärna, vi ses imorgon!" innan hon släckte lampan för att sova.

Hon hade borstat håret, bytt om och nu låste hon dörren efter sig för att gå till caféet. När Anna nästan var framme såg hon Johan stå precis utanför caféet hållandes i en bukett med luktpioner, när de såg varandra så mötte de varandra med ett varmt leende och en kram. Johan gav henne buketten med luktpionerna och Anna gav honom en till kram innan de gick in på caféet. De satt och pratade tills det blev mörkt ute och de bestämde sig för att gå in till konsthallen, det var bara dom två där inne och Johan hade frågat henne varför hon tyckte om just luktpionerna så himla mycket och Anna tog ett djupt andetag innan hon berättade att hennes mamma hade älskat dom och att hon alltid hade haft en vas med dom hemma innan hon hade gått bort i cancer för fyra månader sedan. Det rann en tår nerför hennes kind och Johan kramade om henne hårt och efter ett tag så vände han sig mot henne och sa "Jag kommer alltid finnas här för dig, bara ett samtal bort eller en promenad till konsthallen".

De gick hand i hand på trottoaren och kollade på månen innan de var framme hos Anna och det var dags för Johan att gå hem. De kramades i vad som kändes flera minuter för Anna och hon ville inte släppa men de båda lättade på sina armar för de visste att de var tvungna och Johan sa att de skulle ses imorgon i konsthallen som vanligt. Hon stod kvar vid dörren tills hon inte längre kunde se honom.

Anna vaknade med en orolig känsla i magen och tog upp telefonen och skrev gomorron till Johan men hon fick inget svar, hon tänkte att han kanske redan var på väg till konsthallen. Anna klädde på sig, borstade håret och packade ner ett äpple som hon kunde äta på vägen. När hon kom runt hörnet såg hon en ambulans, en polisbil och en totalt förstörd bil och när hon gick lite närmare så såg det nästan ut som Johan så hon sprang fram och hon såg att det var han. Hon föll ihop på marken och en ambulansskötare tog tag i Anna som grät och skrek medan två andra tog in Johan i ambulansen och Anna fick åka med in till sjukhuset.

Där satt hon, bredvid hans sjukhussäng och hon hoppades på att han skulle vakna och att de skulle kunna gå till konsthallen igen. Anna kramade om hans hand hårt medan hennes tårar bara rann. Hon hade ingen aning om att han aldrig skulle öppna sina ögon igen och att mötet igår skulle vara det sista mötet någonsin mellan de två.