30

8 1 2
                                    

Clocksworth

Jag la på luren och mötte Dominics blick, vi båda var överens om att Belmont inte behövde få veta alla detaljer. Magnus hade tagit sig vatten över huvudet när han beblandade sig med Camille och hennes syster, men kärlek var blind och nu hade han två barn att ta hand om. Eller tre om jag förstod Belmont rätt.

"Ungdomarna är trygga hos dem," sa jag högt och drog in cigarröken djupt ner i lungorna.

"Men?" muttrade Dominic och gned sig i pannan.

"Vem är Florian?" Frågade jag utan att svara på hans fråga.

"Son till paret Didot, en av de mindre familjerna i Paris som ställde sig på Magistratets sida en gång i tiden," berättade han med en axelryckning.

"En labb-unge?" muttrade jag och han nickade, men det fanns uppenbart mer jag behövde veta och jag spände ögonen i honom tills han suckade och berättade att idioten hade gett Florian ett nytt liv som riktig vampyr. Det förvånade mig att det hade fungerat. Nyheten var inte direkt välkommen, om det kom ut så skulle ledarna i Paris utrota dem alla och starta ett nytt inbördeskrig. "Madam Didot hörde av sig, Belmont röjde sin identitet för henne."

"Det blir ett senare problem," suckade Dominic. "Nu när Andrea har fritagit Camille ur tornet så är de tre häxor mot oss fyra. Det är vår prioritet."

"Två," fräste Magnus när han klev in i hotellrummet som jag hade bokat åt mig själv. "Disa är inte en av dem!"

Jag bet mig i läppen och hindrade mig från att göra honom ännu mer upprörd, och jag såg att Dominic kämpade med liknande känslor. "Ungdomar är lättmanipulerade älskling," svarade han mjukt, "vi behöver förbereda oss på det värsta."

Magnus alla känslor låg på ytan vid det här laget. Att vara en beskyddare och väktare för en hel stad i århundraden, men misslyckats att försvara sitt eget barn var något som han inte kunde hantera. Jag hade varit en far en gång och jag kunde förstå hans känsla, men han behövde lägga undan oron och skuldkänslorna för stunden och tänka mer rationellt.

Jag bestämde mig för att ge dem lite utrymme och gick för att leta upp Lumiere. Han satt i lobbyn och läste en bok som om inget hade hänt. Jag slog mig ner bredvid honom, men det var för mycket folk i närheten för att vi skulle kunna prata öppet, så jag använde vår telepatiska länk.

"Belmont hörde av sig," suckade jag inuti hans huvud.

"Låter olycksbådande," svarade han ironiskt.

Jag lutade mig bakåt och la upp ena benet över knät, såg mig omkring på hotellets gäster men hittade inte den jag letade efter. "Vad vet du om familjen Didot?"

"Inte mycket," svarade han. "Deras plats i hierarkin var så gott som obefintlig tills vi försvann och Magikerna tog över. Kommer de bli ett problem?" Frågade han samtidigt som han vände blad i boken.

"Dominic har gett deras forsknings barn ett nytt liv, Florian är en av oss nu."

Lumiere skrockade för sig själv, "både han och Belmont har alltid varit impulsiva, det gör livet lite mer spännande, tycker du inte?"

"Du glömde att addera Marianne i soppan," retades jag och fick ett sidoblick av min bror och la till lite mer allvarligt, "De vet att vi lever."

"Det var bara en tidsfråga," konstaterade han. "Det bör inte bli något problem, inte efter att vi hjälper dem att låsa in systrarna De Rose."

"Kanske," muttrade jag, men jag hade svårt att släppa oron som hade väckts efter Belmonts samtal. Mina ögon gled än en gång över människorna som checkade in och ut, vandrade mot frukost buffén och mot hissen. Alla såg glada och nöjda ut, helt ovetandes om vår närvaro. Jag fimpade cigarren i ett askfat och ställde mig upp, "Har du sett Gian?"

"Han och Marianne tog en shopping tur, de borde vara tillbaka när som helst," svarade han, än en gång utan att se upp från boken, men nu talade vi högt som med varandra och agerade som bröder och människor. "Är du orolig?"

"Det här livet är nytt för honom," svarade jag kort.

"Säg som det är Theodore," skrockade han, "du är förälskad i pojken, och han påverkar dig mer än du vill erkänna."

Jag rullade ögonen åt honom, men vi visste båda två att han hade rätt. Det hade tagit mig många år att komma över Anthony och Belmont, men efter den enes död och efter att Lumiere tagit min plats som hans nya skapare så hade allt gått mycket lättare. Gian hade dykt upp i mitt liv på ett oväntat men uppfriskande sätt och sedan hade mitt hjärta börjat slå med nytt liv.

"Jag går och ringer Masson och ser om hans spår lett någonstans," mumlade jag och lämnade min bror till sin bok. Vi hade samlat hela vårt gamla gäng så fort vi hört från Dominic och Magnus. Vi undvek Paris och höll oss långt bort från Ministeriets klor, men Masson hade åkt dit tillsammans med Lexie, Roch och Maximilian och de höll koll på allt som skedde där och rapporterade till oss. Det var bitterljuvt att vara tillbaka i mitt hemland, bland vänner och familj.

JagadWhere stories live. Discover now