Kärleksbrev-Ludwig Kronstrand

Kapitel 1

Emelies perspektiv:
Jag vaknade kallsvettig i min stora säng efter att jag väckts i min dröm om pappa. Han dog när jag var 5 år gammal och bara en vecka senare drog mamma också. Pappa hade druckit hela min och Dantes uppväckts och dog en kväll när han körde av vägen full. Efter det var mamma bara sur och klandrade allt på mig och kallade mig tjock, hora, fetto, misstag och slog mig dagligen tills hon en dag försvann. Då fick jag och Dante bo hemma hos Ludwigs mamma tills Dante fyllde 18 och han köpte lägenhet där jag också gick bo och blev min målsman. Nu är han 19 och jag 16 år alltså är det 3 år emellan oss och han är den bästa brorsan men kan önska sig som har hjälpt mig igenom allt. Ibland kan han vara lite väl överbeskyddande men det är mest bara gulligt och han vill bara mitt bästa.

Men nu ligger jag här i min blöta säng alldeles nyvaken och har det omöjligt att somna. Alla minnen från de mamma utsatt mig för bara kommer upp i huvudet hela tiden och tanken att sluta äta igen slog mig och jag beslöt mig den kvällen för att inte äta tills min kropp är precis som alla killar vill smal mage, små lår, små armar  och bara liten och smal. För ca ett halvår sedan hade jag en ätstörning vilket mina allra närmaste vänner visste om alltså Dante min brorsa, Ester min närmaste vän i skolan och Danis kompisar Ludwig, Noel och Axel som han har ett band med som heter hov1. De har ändå blivit riktigt stora så de flesta vet om vilka de är och ALLA i skolan känner till min vänskap mellan de och att jag är självaste Dante Lindhes lillasyrra.

Efter allt grubblande somnade jag ganska snabbt men väcktes runt en timme senare av att Dante försiktigt öppnade min vita dörr in till mitt rum och drar upp gardinen så att solljuset lyser rakt in i mina nyvaknade ögon.
- Godmorgon syrran, säger Dante glatt och går fram till min säng och sätter sig på kanten och kollar mig rakt in i mina isblåa ögon. Jag granskade noga hans outfit och han hade på sig ett par mörkblåa mjukisbyxor och bar överkropp. Jag svarade med ett leende och ställde mig snabbt upp men föll hastigt tillbaka ner i sängen för att huvudet bara snurrade och Dante hade ställt sig upp och var påväg ut från rummet för att göra frukost men kom springandes tillbaka och satte sig bredvid mig med en orolig blick på mig.
-Gud Emmie vad hände? Sa Dante och la sina armar runt om mig och drog fram huvudet för att få ögonkontakt med mig som jag undvek så bra som jag kunde och kollade ner i golvet.
-Ehhh asssåååå inget tror ba de va ett blodsockerfalll, stammade jag fram med gråten i halsen. Egentligen visste jag att det var för att jag inte åt någonting på hela dagen igår men jag låtsades  som ingenting och satt bara stelt och pillade lite med mitt hår men som den brorsa Dante är så fattar han att jag ljuger och kollar med en ännu mer seriös blick på mig.
-Emelie jag ser att du ljuger snälla berätta du vet att du kan säga precis allt till mig, sa han strax därpå och tog ett finger under mina haka för att dra upp mitt huvud så att vi hade ögonkontakt. Mina ögon vattnades och tillslut rann en tår ner för min kind som Dani använde sin tumme för att torka bort och gav mig en blick som sa berätta.
-Okej Dante men då får lova att inte överreagera, fick jag ur mig mellan mina snyftningar och han svarade bara med en nickning och drog in mitt huvud så att det låg på hans bröst samtidigt som jag började gråta mer och mer och knappast kunde andas.
-F-förlåt Dante de va inte meningen men allt mamma sa till mig bara ekade i mitt huvud och jag var tvungen att spy upp allt ja åt igår min ångest klarade det inte förlåt.., grät jag hur mig och nästan hulkade så att jag inte ens kunde andas men Dante satt där och tröstade mig hela tiden och hjälpte mig. Min vackra bror som hjälpt mig genom allt och alltid finns där och skjutsar mig när jag behöver och alltid alltid gör allt för mig.
-Men hjärtat du är fin precis som du är och mamma var bara sjukt dum och full när hon sa allt hon var förkrossad över att pappa inte fanns kvar inget var ditt fel, svarade han ännu en gång och gav mig en lång och skön kram som jag älskar, i Dantes famn är jag som tryggast.
-Tack Dante älskar dig, sa jag och drog ifrån kramen för att långsamt denna gång ställe mig upp och göra mig redo inför första dagen av ettan i nya skolan, kulturama som killarna själva gick i innan.
Dantes perspektiv:
Tankarna bara snurrade i mitt huvud och jag kunde inte tänka klart. Har Emelie fått tillbaka sin ätstörning som hon kämpade med i ett halvår? Det var den jobbigaste tiden för oss båda två men jag fattar verkligen inte hur jobbigt det måste varit för henne mamma var som sagt bara taskig och våldsam mot henne eftersom hon var yngst och mest krävande men hur kan man vara sån mot en 5 åring?

Jag styrde mina steg ut från Emmies rum men vände mig snabbt om med en orolig men samtidigt seriös blick på henne som satt i sin stora säng och höll på med sitt vita pyjamas linne lite skamset över de vi precis pratat om.
-Snälla Emmie lova mig att äta idag i skolan snälla för min skull, fortsatte jag och väntade bara på ett svar innan jag skulle gå ut igen för att göra frukost som hon antagligen kommer ha svårt att äta.
-Okej då ja looovarr, svarade hon lite gladare efter att ha torkat bort sina tårar med en svart kofta hon lagt på sin vita skrivbordsstol med ett par gråa bootcut jeans och ett vitt linne.
-Tack Emmie snälla skicka bild på vad du äter så att jag kan vara lugn? Halv skrek jag lite i farten påväg mot köket där jag gjorde två mackor med ost och smör på.
-JAG LOVAR, skrek Emmie tillbaka och kom ut 15 min senare helt om bytt och klar med allt sitt smink och sina smycken på. Jag kollade hennes outfit och undrade bara hur fan hon kan tycka hon är ful asså jag har aldrig sett någon vackrare och det är verkligen inget jag bara säger.
-Här har du din macka snälla ät den på vägen, sa jag och räckte fram mackan till henne i farten eftersom hon nu tagit på sig sina nike skor och svart zadig väska redo att åka. Med snabba steg går jag mot henne i hallen och ger henne en lång kram och hälsar henne lycka till och påminner henne om att skicka bild på maten och att messa om det är något. Ytterdörren stängs bakom henne och jag går med oroliga steg mot mitt rum och drar fram min mobil som ligger på mitt stora skrivbord och knappar in Ludde.
Till Ludde:
Tjo, kan du hjälpa mig hålla ett extra öga på Emmie hennes ätstörning är tillbaka
Från Ludde:
Såklart kan hjälpa dig att skjutsa henne och om du behöver dra nånstans nångång kan ja va me henne så att hon äter
Till Ludde:
Tack bror hon mår riktigt dåligt
—————————————————————————första kapitalet blev låååååångt men undrar hur det går för Emmie?
Rösta och kommentera gärna