Can't believe I ever loved you ~ o.e

Prolog

(Ett år tidigare)

"Kom igen! Det är bara Ida. Hon bits inte direkt." Felix peppade sin fluffkompis ännu mer.

"Det är just det som är problemet. Det är Ida." Stönade Oscar och satte sig ner i en ljusblå solstol. "Jag vill inte göra bort mig."

Felix suckade och satte sig ner bredvid sin bästa vän i en identisk solstol.

"Du ber bara om en dans Oscar. Du kommer aldrig göra bort dig inom dans." Ett litet leende lekte på Oscars läppar. Han visste redan om det Felix nyss sa, det var inte det han var rädd för. Han var rädd för att jag skulle säga nej.

"Du sitter fortfarande kvar." Hördes Ollys röst då han närmade sig de två killarna.

"Han vägrar göra det." Klagade Felix. Olly skrattade åt honom. Oscar bara himlade med ögonen.

"Har han gjort det än!? Har han gjort det än!?" En överenergisk Omar kom uppstutsandes fram till dem med en golfklubba över ena axeln. Han hade spelat minigolf med Lisa och hade tydligen fått i sig några energidrinkar samtidigt. Vilket Omar absolut inte behöver.

Felix och Olly skakade på huvudet samtidigt som Oscar begravde ansiktet i sina händer så att bara det fluffiga håret syntes. Omar gav honom en besviken blick.

"Om du inte gör det så kommer någon annan göra det." Oscar suckade när orden lämnade Omars läppar. "Som jag." Oscars huvud åkte upp snabbt som blixten och han blängde på Omar. Om blickar kunde döda.

"Du skulle bara våga." Sa han med ett varnande finger pekandes på Omar. Omar bara skrattade. Sen drog han upp Oscar ur hans solstol och knuffade honom i min riktning. Oscar snubblade nästan men återfick balansen. Killarna skrattade åt honom. Han sneglade mot mig och märkte att jag tittade undrande på honom. Hetta spred sig på hans ansikte och hans ögon hittade marken. Efter ett djupt andetag börjar han gå med bestämda steg mot mig. De andra jublade.

Jag hade nu vänt blicken mot boken i mitt knä. Han kunde inte se vilken bok det var men den måste ha varit spännande med tanke på hur snabbt jag hade läst den idag. Han var framme allt för snart.

"Dansa med mig?" Frågade han med en hoppfull ton i rösten och en hand utsträckt mot mig. Jag kollade osäkert på den och sen upp på honom.

"Jag önskar jag kunde, men jag kan inte dansa." Och med ett osäkert leende vände jag blicken mot boken igen.

"Det gör inget. Jag lär dig." Han la min bok på bordet och drog upp mig mot det lilla dansgolvet.