Menad för lycka

Kapitel 1

Anabel väcks ännu en natt utav sin sju årige sons skrik från rummet intill. Hennes lilla William har haft mardrömmar i flera månader nu. Enligt skolsyster var det ett vanligt förekommande, men Anabel visste innerst inne att det nog hade en bredare förklaring. Hon går sakta in till hans sovrum och lägger sig bredvid honom i sängen. "Det är OK älskling, mamma är här", viskade hon i hans öra och kramade honom hårt. "Gå ingenstans mamma. Stanna med mig". Och det gjorde hon, precis som varje natt de senaste månaderna. Fast det blev allt svårare på grund av hennes växande mage. Tanken på att hon snart skulle ha en liten bebis i famnen gav henne glädje men samtidigt så mycket oro då hon visste att hon snart, mycket snart, skulle vända upp och ner på sitt och barnens liv eftersom hon lovat sig själv. Och denna gången tänkte hon inte bryta löftet hon gett.

Anabel gick försiktigt ut ur sonens rum och ner till köket för att göra kaffe och förbereda barnens frukost. "God morgon, mamma" säger Celest, hennes 10 åriga dotter när hon kommit ner till köket. "God morgon, min älskling". De kramades en lång stund och sen bad Anabel sin dotter gå och borsta tänderna medan hon gjorde färdigt frukosten. Strax därefter kommer även William ner och springer in i hennes famn. Hon bar upp honom i famnen även om hon inte fick bära så tungt, men barnens kramar var absolut allt för henne. Deras värme och kärlek var det som höll henne vid liv.  Kort därefter kom David ner till köket också. Han hälsade inte på varken henne eller William, utan gick raka vägen till kaffemaskinen, hällde upp en kopp kaffe och gick och satte sig i soffan. Det var typiskt David, som aldrig varit en morgonperson, men som tidigare i alla fall sagt god morgon till barnen. Men det är märkligt hur barn snabbt anpassar sig till allt i deras omgivning. Hur de kan läsa av vissa situationer och bete sig därefter. Allt gjorde bara så ont på Anabel, hon ville inte att de skulle fortsätta leva på detta sättet. Efter barnens frukost gick Anabel upp och gjorde sig iordning för att sedan köra barnen till skolan. Barnen brukade cykla till skolan själva, men idag regnade det och hon ville inte att de skulle bli blöta.

"Du skämmer bort de där barnen så mycket, det är pinsamt", hör hon David säga när hon går igenom hallen in till vardagsrummet. I vanliga fall hade hon svarat honom och försvarat sig själv, men idag valde hon att gå vidare in till köket och inte säga något. Hon var så innerligt trött på hans eviga tjat, hans kommentarer om allt hon gjorde fel. För enligt honom gjorde hon ingenting rätt. Spelade ingen roll vad hon gjorde. Fel fel fel. 

Medan hon plockade undan frukosten hörde hon hur han gick ut igenom dörren. Hon pustade omedelbart ut. Att vara runt honom gav henne ångest. När han gick till jobbet kändes det som att hon kunde andas fritt igen. Då fanns där inget pustande, inga elaka kommentarer, sura miner eller skrikande. Hon gick upp och gjorde sig i ordning inför hennes tid hos barnmorskan. Hon ställde sig framför spegel och tittade länge på sig själv. Hon hade gått upp väldigt mycket i vikt denna graviditeten också och bristningarna på magen blev allt bredare. Barnmorskan hade sagt till henne ett flertal gånger att hon skulle tänka på vad hon åt och även skickat henne till en dietist, som Anabel till slut inte gick till för hon visste det skulle ge henne ännu mer ångest. Hon visste att hon åt fel, och många gånger tröståt hon. Maten var något hon såg fram emot, något som fick henne att glömma allt annat. Hon tittade sig närmre i spegeln  och tyckte att påsarna under ögonen var mörkare och synligare än vanligt. Hon tog på lite concealer för att dölja dem.

I bilen på väg till barnmorskan ringer telefonen. 
"Hej Anabel, Therese Carlsson här, från Stena fastigheter". Anabel kände pirret i kroppen direkt. Är det möjligt att tiden var inne? Var det dags för henne nu att se lite ljus i tunneln? Tunneln som varit så mörk och inte ingett något hopp om ljus på väldigt länge.
"Hej Therese!" svarade hon entusiastiskt.
"Lägenheten du var och kollade på förra torsdagen, den är din om du vill ha den?". Hon kunde inte tro hennes öron. Detta kunde bara inte vara sant. Så länge som hon letat, så många visningar hon varit på. Så många hyresrätter som inte hade blivit hennes. Så många gånger hon tappat hoppet om att någonsin kunna utföra hennes plan. 
"Jag vill ha den!" utbrast hon med tårar i ögonen. "Tack, tack, tack", la hon till.
"Vad bra Anabel, grattis! Inflyttningen är om en månad. Nuvarande hyresgäst flyttar ut redan nästa vecka men vi ska renovera kök och badrum samt byta golv i hallen, precis som jag sa när vi sågs. Så den kommer va ren och fräsch när du flyttar in". En dröm. Allting lät som en dröm. Äntligen var det hennes tur att skina. Nu hade hon en månad på sig att fixa allting annat. 

Samma kväll efter att hon nattat barnen sätter hon sig bredvid David i soffan. Det var dags nu. Hon kände sig redo men ändå så nervös så att hon kände hur hela hon skakade. 
"David, jag måste prata med dig", sa hon lågt. Han tittade på henne snabbt och sen riktade han blicken mot telefonen igen.
"Prata på", sa han kyligt.
"Jag och barnen ska flytta. Jag har hittat en lägenhet, de kommer ha varsitt rum. Du kan träffa dem när du vill och sen självklart även bebisen också när hon föds. Barnen kommer fortsätta gå i samma skola, de kommer ha samma vänner. Ingenting kommer att ändras för dem, förutom då att vi inte längre kommer bo ihop". Hon kände hur pulsen steg för varje ord hon sa. Medan hon uttalade orden blev hon osäker på om hon gjorde rätt sak. Men sen tittade hon på honom som fortfarande satt orörlig med blicken fäst i telefonen och tänkte att hon gör exakt det hon ska göra.
"Ska du inte säga något?" frågade hon frustrerat. Men hon var inte förvånad, för detta var typiskt hennes man. Att aldrig vilja prata. Att aldrig se henne i ögonen och svara. Hon kunde ha de vildaste diskussionerna och ha så mycket att få ur sig, medan han satt tyst, ibland suckade, och i de flesta fall inte gav henne något svar alls. 
"Hör du dig själv?" säger han och tittar upp på mig, och fortsätter "Du är gravid i sjunde månaden, det har inte ens gått ett år sen vi flyttade in i detta 5 miljonershus, och nu ska du dra? Jag tror du borde köra en vända till psykologen för det är ju definitivt något som inte stämmer med dig". Hans ord gjorde inte lika ont som de brukade göra. Hon har hört sådana och värre saker förut, och då alltid velat försvara sig, bevisa motsatsen. Men nu var hon klar, hon var bestämd. Även om ingen i hennes omgivning någonsin skulle förstå, så var det här det enda rätta för henne och hennes barn. Hon ställde sig upp, tittade ner på honom där han satt i soffan och sa "Om en månad flyttar vi", och började gå mot trapporna för att gå och lägga sig. Då säger han orden hon fruktat mest. "Du kan dra men barnen ska ingenstans".