En bok som mest ska rikta in sig på författarskap och professionellt skrivande, men också ge lite tips och idéer för skrivandet överlag.
(Ingen av bilderna tillhör mig utöver omslagsbilden som är skapad med en AI-app.)
• Det är också anpassat efter hur dessa karaktärer fungerar med varandra. Med andra ord fungerar skämtet. Och för att svara på Amadeus fråga; vill man inte riksera att lukta något man inte gillar i håret så kan man behöva lukta på produkterna innan man köper dem. ;)
Tänkte ge ett annat exempel och den här gången göra fel först och sedan visa hur man kan rädda skämtet. Vi har nog alla sett liknande missade försök. Författaren vill skapa humor genom att låta två karaktärer tjafsa med varandra. Konflikt och smålöjliga gräl kan vara underhållande, skapa spänning och samtidigt klämma in humor i en berättelse, men om karaktärerna tjafsar utan att det känns vettigt missar man skämtet. Tillåt mig att demonstrera;
~•~
Hon lutade sig in under panelen för en närmare titt innan hon räckte ut handen mot Honom. ”Kan du ge mig plasmaberäknaren?” Han lägger ett föremål i hennes hand. ”Det här är en spänningsmätare.” ”Sorry. Den liknade.” ”Allvarligt? Du ser inte skillnad på en plasmaberäknare och en spänningsmätare?” ”Dom är rätt lika.” ”Du kan inte mena allvar? Ser du faktiskt inte skillnad?”
~•~
Här ställer sig nog många frågan om jag ens försökte vara rolig. Hon känns nästan lite dryg och man kanske undrar om plasmaberäknaren och spänningsmätaren är väldigt lika. Är det bara serienumret som skiljer dem åt så är det kanske inte så konstigt att man tar fel? Det rör sig uppenbarligen om Sci-Fi, så vi vet inte hur sakerna ser ut, bara att de förmodligen jobbar på något väldigt tekniskt. Det här är väldigt vanligt i ”framtvingade skämt”. Författaren stirrar sig blind på skämtet och missar viktig info som hade hjälpt läsaren att förstå vad som är roligt. Dessutom har vi det klassiska med att det dras ut lite onödigt i slutet, vilket visar att jag som författare vet att skämtet inte landade som det skulle. Sista meningarna blir därför ett desperat försök att göra det roligt, men istället blir det bara värre. Hur kan man fixa det om det är en scen som vi känner att vi behöver i berättelsen? Låt mig göra ett försök;
~•~
Hon öppnade panelen och kikade in i utrymmet bakom innan hon räckte ut handen mot Honom. ”Kan du ge mig plasmaberäknaren?” Han lade ett föremål i hennes hand. ”Allvarligt?” frågade hon efter en titt. ”Vadå?” ”Fem år på rymdakademin och du ser inte skillnad på en plasmaberäknare och en spänningsmätare? Att du ska föreställa min mekaniker gör mig faktiskt lite orolig.”
~•~
Här får vi lite mer att gå på. Huruvida det är någon större skillnad på dessa två verktyg är inte längre så viktig, det är ganska uppenbart att Han utbildat sig i fem år och är mekaniker så han borde se skillnad. Att Han ska föreställa en mekaniker åt Henne ger dessutom perspektiv på vad Hon har för rätt att klaga. Det kanske inte är hysteriskt roligt, men det känns mer passande och blir inte lika intvingat.
Ett annat sätt att få ett missat skämt att vara roligt är om huvudkaraktären blir vittnet till det hela och vi får se dennes syn på det. Sarkasm fungerar ofta om det görs på rätt sätt.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
